Kapitel 54 - The Hardest Part
Det visste jag. Hon är där hon alltid är, vid min sida. "Samma här." Hon nickade till och fnissade. Jag log och drog mina fingrar genom hennes lena hår. Sedan kysstes vi. Länge och passionerat - tills vi var tvungna att avbryta. "Ha så kul", sa hon och gav mig en snabb kyss innan hon släppte mig för att gå åt sidan. Jag följde henne med blicken och log för mig själv. "Justin!", ropade Roman plötsligt och jag vred huvudet framåt. "Är du redo?" Jag drog med handen över mina läppar som jag sedan fuktade, och därefter drog jag rätt min jacka. Sedan gjorde jag tummen upp och väntade på startsignalen. Jag tittade ned i marken, men när musiken startade lyfte jag på huvudet och öppnade sedan min mun för att börja mima.
"The hardest part of saying goodbye is having to do it again every single day..."
ALISON'S PERSPEKTIV:
"Justin", viskade jag så tyst att jag knappt hörde det själv. "Är du vaken?", viskade jag lite högre. Hela bussen var tyst. Det enda jag hörde var bilar utanför och Justin's tunga andetag. När han inte svarade antog jag att han sov. Försiktigt och långsamt tog jag bort min arm från hans överkropp, för att sedan rulla över på rygg och lägga båda händerna på min mage. Jag stirrade upp i taket och suckade lätt för mig själv. Av någon anledning hade jag svårt för att somna. Kanske hade jag för många tankar snurrandes i mitt huvud. Det var väl dels för att det bara hade gått fyra dagar sedan den 29. Jag tänkte extra mycket på olyckan runt den tiden på månaden. 7 hela månader hade gått, och jag kunde inte förstå att det hade gått så länge.
Jag tänkte en del på mitt gamla hus. När mamma och pappa gick bort, var det bara mitt. Allt de ägde, hade jag fått. Men eftersom jag inte kunde bo ensam i huset, så var jag tvungen att sälja det. Det betydde att jag nu hade en hel del pengar på mitt konto, men som jag inte ska använda förrän jag ska flytta hemifrån.
Men mest funderade jag på hur allt skulle vara om olyckan aldrig hade inträffat. Vad hade vi gjort nu? Hade jag och Haley suttit i hennes rum med snacks och pratat? Eller hade vi kanske varit på stranden i smyg för att ta ett nattdopp? Det var något vi ofta gjorde, trots att vi egentligen inte fick. Men vi båda älskade lugnet på stranden vid nattetid. Det mörka, mystiska vattnet och den sköna luften.
"Ut med dig!", viskade hon högt med ett lågmält skratt. Jag satte upp min andra fot vid hennes fönsterkarm och gick sedan ut på taket. Jag vände mig direkt om för att sträcka ut mina händer och hjälpa henne ut. Hon tog ett hårt tag om dem och tog sig ut. När vi kom till hennes föräldrars fönster kröp vi under det, ända fram till kanten där stegen var. Jag var snabbt nere, och hon likaså. Oftast gick vi ut genom ytterdörren, men ibland tog vi fönstervägen, då vi båda tyckte att det var lite mer spännande. Riskabelt, men spännande.
Jag drog rätt min rosa, knälånga, strandklänning som jag bar över min helsvarta bikini medan Haley fixade sitt hår. Sedan började vi gå.
När vi var framme såg vi folk i vattnet och hörde höga bekanta röster. Samtidigt vred vi våra huvuden och såg vi på varandra. Det var Ty och hans kompisar. Haley höjde ena ögonbrynet och flinade brett. "Ty är där, Alison", sa hon menande. Jag himlade med ögonen och log, "Jag vet det, Haley." Hon skrattade och drog sedan med mig längre in på stranden. Just då sprang Ty upp från vattnet och flippade sitt våta hår fram och tillbaka. "Nämen, tja!", hälsade han glatt när han fick syn på oss. "Hej, Ty", sa Haley och armbågade mig lätt i sidan. "Hej", log jag. Jag mötte hans blick men såg snabbt bort igen för att inte bli så generad. "Jag går i och badar", sa Haley och tog av sig sina shorts och sitt linne. Sedan sprang hon mot vattnet med stora steg.
Jag sneglade jag på Ty's muskulösa överkropp och hans hår, och kände hur det kliade i fingrarna. Jag hade ofta föreställt mig hur det skulle vara att bara få dra fingrarna i genom det. "Så", sa han och såg på mig igen. "Hur är livet?" "Bara bra", jag drog fingrarna genom mitt egna hår och korsade sedan mina armar. "Allt är faktiskt jättebra. Hur är det själv?" "Det är bra. Jag har inte mått så här bra på länge." Han såg ut mot havet där våra vänner fjantade sig. "Är det något som hade hänt?", frågade jag lite försiktigt. Han skakade på huvudet, "Jag har bara lyckats få lite problem uppklarade, och ja... livet känns bara riktigt härligt just nu." Jag nickade. Jag hade också den känslan, och jag älskade det. För första gången på länge kände jag mig väldigt lycklig.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Klädd i en grå tröja med rosa ränder och jeans, satt hon vid fönstret och bara stirrade ut. När jag vred lite på mig i sängen och såg Alison på mig. Jag såg direkt att hon var upprörd över något. Och under ögonen hade hon påsar, som om hon inte sovit på hela natten. "Du är vaken", jag kunde se hur hon svalde och sedan hur hon tvingade fram ett leende. "Är det något som har hänt?" Jag satte mig snabbt upp och flyttade mig fram till henne. Hon skakade lätt på huvudet och blickade ut genom fönstret igen. Jag la min arm om hennes överkropp och såg på henne. "Berätta", sa jag menande. Jag visste mycket väl när det var något som tyngde ned henne, så det var ingen idé att hon ljög. Hon satt tyst en lång stund, innan hon till slut öppnade munnen. "Jag har bara tänkt på saker under natten. På gamla minnen och så..."
"Som vad då?" Hon ryckte på axlarna och bet sig hårt i läppen.
"Babe", sa jag tryckte henne intill mig för att trycka mina läppar mot hennes tinning. Sedan strök jag långsamt med handen över hennes hår. "Jag är bara rädd att jag ska glömma", sa hon och såg på mig med blanka ögon. "Jag är inte helt säker på vad du menar." Hon tittade ned och sedan ut genom fönstret igen. Hon satt tyst ännu en lång stund innan hon fortsatte. "Jag kommer aldrig kunna skapa nya minnen med mina föräldrar och Haley... och de minnen jag nu har, är jag rädd att jag ska glömma."
Vad skulle jag svara på det? Jag hade ingen aning, så jag bara drog in henne i mina armar och kramade om henne hårt. När jag släppte henne torkade hon sig snabbt under ögonen. "Ursäkta", mumlade hon sedan och lämnade rummet snabbt. "Alison", sa jag och steg upp ur sängen för att följa efter henne. Med snabba steg gick hon genom bussen och jag följde efter, men stannade när hon hade stigit av. Jag stod i öppningen och såg på henne när hon gick över vägen, samtidigt som hon tog på sig sin gråa vinterjacka som hon snabbt hade ryckt åt sig. Sedan försvann hon runt hörnet på en byggnad.
Jag borde kanske ha följt efter henne så att hon inte råkar illa ut, men något sade mig att jag skulle låta bli. "Vad är det som händer?", sa en ljus röst bakom mig. Jag vred huvudet åt sidan och mötte Carson's oroliga blick. "Ingenting." Jag gick förbi henne men då la hon sin hand på min axel som fick mig att stanna. "Varför gick Alison?", envisades hon.
"Personliga anledningar", svarade jag, mer kallt än menat, och gick tillbaka in i vårat sovrum.
Jag började göra mig i ordning för dagen, och när jag var klar steg de andra upp. Jag tänkte äta frukost i mitt sovrum, men när jag såg att Carson satt ensam i köket och åt, satte jag mig hos henne istället. "Hey", sa jag och slog mig ned framför henne. "Förlåt för att jag lät så kall förut." Hon gjorde en avfärdande handrörelse och tog ut skeden hon hade i munnen som hon sedan la i skålen med flingor och mjöl. "Det är lugnt. Jag borde inte ha varit så påträngande." Jag log och fick mitt leende snabbt besvarat. Jag gjorde i ordning en skål med flingor och mjölk med, samt en smörgås. "Sov du bra i sängen?", frågade jag för att få igång en konversation. Jag ogillade verkligen när det var tyst och spänt. "Jättebra", svarade Carson, "Jag sov som en stock. Men jag var trött också." Jag nickade och svalde smörgåsbiten jag hade i munnen. "Vad bra." Jag tog en till tugga av min smörgås och lutade mig tillbaka. "Så... vad tycker du om Atlanta hittills?"
"Det verkar bra. Jag och mamma flyttar ganska ofta för att få omstarter och sådant, men jag hoppas vi stannar ett bra tag i Atlanta."
"Ja, det är en bra stad." Hon bara log och kort därefter hade vi båda ätit upp.
En timme senare, hade Alison fortfarande inte kommit tillbaka och jag började bli ganska orolig, mamma och de andra också. Jag hade ringt henne flera gånger men hade inte fått något svar. Tänk om något hade hänt henne? Detta var inte en jättestor stad, men den var främmande.
Just när jag tänkte be Kenny att följa med mig och leta efter henne, var jag och Carson tvungna att gå till inspelningen för att gå i genom saker innan det blev mörkt, för då skulle vi börja filma.
"Du ser bekymrad ut", sa Carson och kom fram till mig, där jag bara stod och tänkte i väntan på att vi skulle börja.
"Alison är inte tillbaka", sa jag och suckade tungt. Jag såg ut mot den tomma gatan framför mig och bara hoppades på att hon snart skulle komma gåendes. "Hon kommer", sa Carson lugnande och la sin hand på mitten av min rygg. Jag suckade igen, "Jag hoppas det." Just då ropade Roman, och det var dags att börja.
"Oroa dig inte, Justin", sa hon och gled sin arm runt mig. "Hon kommer snart. Kom nu, så fortsätter vi vårat arbete."
Jag kan säga att all drama jag har planerat inte kommer komma på direkten, utan det kommer bli större steg för steg och typ hålla på ett tag. (Det är vad jag har tänkt i alla fall.)
Kanske vet ni redan vad det kommer handla om? ;)
Kommentera!
Kapitel 53 - Day One For Mistletoe
Det var otroligt hur han genom en sådan simpel gest kunde få mig helt varm och glad. Det var något Matt inte kunnat gjort, och det måste betyda något. "Jag har, och går fortfarande en jobbig väg... men det går så mycket bättre eftersom att du går med mig." Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt vad jag nyss hade sagt, det lät säkert hur töntig som helst, men det var sant. Justin verkade å andra sidan inte tycka att det var töntigt då han inte fnissade, utan bara såg - nästan lite allvarligt - på mig. "Och jag kommer alltid att göra det." Jag log och tittade upp igen, rakt in i hans ögon. Han såg tillbaka rakt in i mina och kysste mig sedan passionerat. Därefter lutade han sin panna mot min och la sin hand om min kind. "Jag lämnar dig aldrig igen, Alison."
Det var otroligt hur han genom en sådan simpel gest kunde få mig helt varm och glad. Det var något Matt inte kunnat gjort, och det måste betyda något. "Jag har, och går fortfarande en jobbig väg... men det går så mycket bättre eftersom att du går med mig." Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt vad jag nyss hade sagt, det lät säkert hur töntig som helst, men det var sant. Justin verkade å andra sidan inte tycka att det var töntigt då han inte fnissade, utan bara såg - nästan lite allvarligt - på mig. "Och jag kommer alltid att göra det." Jag log och tittade upp igen, rakt in i hans ögon. Han såg tillbaka rakt in i mina och kysste mig sedan passionerat. Därefter lutade han sin panna mot min och la sin hand om min kind. "Jag lämnar dig aldrig igen, Alison."
Justin hade insisterat på att om jag verkligen ville, så kunde vi sova på ett hotell. Men jag hade sagt nej. Bussen hade en dubbelsäng som stod avskild från de andra, och det var mysigt att sova på bussen, så varför inte? Trots att pengar inte var ett särskilt stort problem, så var det ändå onödigt att spendera det på ett hotell nu. Fortfarande med ett litet leende på mina läppar gick jag genom den tomma bussen. Mitt huvud åkte upp ned, åt höger och vänster. Det kändes bra att vara tillbaka.
Jag gick in genom den öppna dörren längst ned i bussen, och Justin hade redan ställt ifrån sig sina väskor och lagt sig i sängen. Han såg på mig med en nyfiken blick och ett leende när jag gick in. "Hur känns det att vara tillbaka?" Jag släppte mina väskor på golvet med en djup suck och satte mig sedan tungt ned i sängen. "Det känns bra." Jag la mig ned på sidan och satte armbågen i sängen för att sedan sätta kinden i min öppna handflata. Jag studerade Justin's sammanpressade läppar och hans otroligt vackra ögon som glittrade av det starka ljuset som sken in. Och hans käkben, de var verkligen perfekt formade. "Hur känns det för dig? Har du saknat bussen?" Justin drog lite på munnen och lät hans blick vandra runt i rummet. "Ja, det har jag väl. Den kan vara ganska rolig på att bo på ibland." Han tystnade och hade fortfarande ett litet leende på läpparna. Till slut landade hans blick på mig. Då såg han rakt in i mina ögon och sträckte efter en stund fram handen för att lägga den om min kind. "Du är verkligen vacker, Alison." Mina kinder hettade till av hans ord och jag sänkte huvudet samtidigt som jag log för mig själv. Justin's hand gled sedan under min haka för att lyfta upp mitt huvud igen. "Jag menar det." Hans tonfall var allvarligt och hans blick likaså. Jag tog bort min armbåge för att sätta mig upp i sängen, och såg sedan in i hans ögon igen. "Det är du med." Jag log brett och böjde mig sedan fram för att kyssa honom. Han besvarade den direkt och kort därefter gled jag mina armar runt hans nacke och öppnade min mun. Sedan la vi oss ned i sängen och lät våra tungor leka med den andres.
Plötsligt hörde jag en bekant röst och avbröt allt. Jag tittade bakom Justin mot dörren och lyssnade på rösten. Det var Carson som hade kommit. Hon, jag och Justin, Kenny, George, Pattie, Alfredo och våran chaufför Ruben - som också var det på My World Tour - skulle åka och bo tillsammans i den här bussen. Var resten av alla arbetare med videon skulle bo visste jag ännu inte.
Justin rullade av mig och sedan steg vi båda upp. Vi gick till dörren och möttes då av en glad Carson. Hon hade två handtag i händerna som var till hennes två mellanstora, röda resväskor, samt en vit axelväska över högra axeln. "Där är ni! Hej!" Hon lät nästan överlycklig, vilket hon förmodligen var. Hon skulle trots allt vara Justin's kärleksintresse i hans video, och dagen för att åka dit var äntligen här.
"Tja, Carson." Justin log och gick fram till henne. Hon släppte handtagen och samtidigt slog de armarna om varandra. Någon sekund senare var de fria från igen. "Hej", sa jag med ett leende och gav henne en lika snabb kram som Justin. "Vilken säng ska jag sova på?" Hon såg på honom, och han svarade att hon fick välja själv. Med en snabb rörelse tog hon av sig sin axelväska och la den på sängen längst ned till höger om henne. Jag och Justin backade så vi stod i dörröppningen och följde henne med blicken medan hon tog av sig sin svarta jacka. "Hur är det mer er då?", frågade hon när hon sedan sköt in resväskorna mot väggen. "Bra", svarade vi samtidigt. "Dig då?", tillade Justin.
"Jag mår jättebra."
En kort stund senare kom de andra på. När vi alla var på och redo startade Ruben bussen och sedan rullade vi iväg.
Hans fingrar tog ett nytt tag om mina hårtoppar och långsamt snurrade han en hårslinga runt pekfingret. Jag kunde inte undgå att le, och vred på huvudet för att se ut genom fönstret. Alla träd på utsidan bara flög förbi men solljuset var hela tiden med oss. Det lös upp hela rummet och fick Justin's ögon att glittra ännu mer när jag väl såg in i dem. Jag satt mellan Justin's ben i våran säng och bara njöt av hans närhet och hans lekande med mitt hår. Den första timmen av resan - som skulle ta runt fyra timmar - hade vi suttit med de andra och pratat. Men sedan hade vi gått in hit för att bara vara med varandra. Jag hade saknat dessa stunder. Vi gjorde inte mycket, men det spelade ingen roll. Ibland var det skönt att bara göra ingenting.
Jag kände Justin's varma andetag mot min bara axel, och det sände rysningar genom hela min kropp. Hans fingrar släppte mina toppar och sedan började han om allt; Han tog ett nytt tag, snurrade en slinga runt pekfingret, och lät sedan fingret glida i genom mitt hår. Det var sista gången han gjorde det, för sedan kände jag hur hans båda armar gled runt mig, och hur hans läppar trycktes mot min axel. "Jag älskar dig", sa jag och kramade om hans händer. Jag kände hur hans läppar blev till ett leende. Jag log för mig själv när jag kände det, och hörde sedan hur Justin sa i mitt öra, "Bra, för jag älskar dig med."
Med nyfikna ögon satt vi några timmar senare bredvid varandra framför fönstret och tittade ut. Efter en lång resa var vi äntligen i Tennessee och på väg till Downtown Franklin. Vi åkte förbi stora åkrar, hagar med massa djur och mysiga gator. Det var verkligen en stor skillnad på detta stället och Atlanta. Här verkade det vara mer fridfullt. Det var dock inget negativt, för skulle jag behöva få en stund för mig själv och mina tankar, så verkade det här stället passande.
Vi svängde några gånger innan vi till slut stannade. Med Justin's hand i min gick vi ut till de andra och lämnade bussen med dem. Jag såg mig omkring men såg bara byggnader och ingenting som visade att det var en inspelningsplats. "Gatan vi ska vara på är bakom", sa Scooter och nickade mot den röda gamla byggnaden framför oss. Vi gick alla med honom och kom då till platsen. Det var lampor uppsatta, maskiner här och där, ljusslingor runt gatulamporna, kameror, julgranar - allt möjligt.
"Välkomna!", ropade en stor, rund man med skägg och en grön t-shirt med julstrumpor på.
"Det där är Roman", förklarade Justin i mitt öra. Efter att ha kysst min hand släppte han den och gick fram till honom. Jag stod kvar med Carson lite mer i bakgrunden för att låta de andra hälsa på honom först. "Det där är regissören, va?" Jag nickade till svar och korsade långsamt mina armar. Jag såg mig omkring och tyckte verkligen att de hade lyckats med att skapa julkänsla. "Och du måste vara Alison." Jag rycktes ur mina tankar och mötte Roman's blick. Han stod nu framför mig och log stort. "Jag är Roman, regissören. Trevligt att träffas." Jag log genast tillbaka och skakade hans hand. "Detsamma."
Efter att ha hälsat på alla andra fick vi oss en liten visning. Roman visade mig, Justin och Carson hur kamerorna funkade, samt maskinerna som sprutade ut snö. Riktig snö, faktiskt. Det var både roligt och intressant, men sedan var de tvungna att börja arbeta. Resten av denna dag skulle gå till att gå i genom videon - vad de skulle göra, hur de skulle förflytta sig och liknande. Jag gick efter en stund tillbaka till bussen för att ta något att äta och sysselsätta mig med något. Ur kylskåpet tog jag en dricka, smör och pålägg. När min smörgås var färdig gick jag in i mitt och Justin's sovrum. Jag satte mig i sängen med min mat och dricka, samt min laptop. Först kollade jag runt på olika sidor, sedan beslutade jag mig för att logga in på twitter. Det kändes som evigheter sedan jag gjorde det. Jag hade faktiskt hållt mig borta från sidan ända sedan jag läste de hemska tweetsen.
När jag kollade min sida satte jag nästan smörgåsbiten jag hade i munnen - i halsen. Jag hade över tvåhundratusen följare. Hur kom det sig egentligen? Jag visste att det dels berodde på Justin, men tvåhundratusen? Jag hade knappt tweetat något ju.
Jag klickade mig in på mina mentions och fick hela tiden in nya. "Justin deserves so much better....", stod det i en, men jag tog inte åt mig. Jag himlade bara med ögonen och fortsatte att scrolla ned. "Pleeeease! Start tweeting! :D", läste jag i en annan tweet. Jag bet mig lätt i läppen och tittade på den lilla blåa ikonen uppe i det högra hörnet, som man tryckte på när man skulle skriva något. Jag tvekade en stund men bestämde mig sedan för att göra det. "In Franklin, TN, for the 'Mistletoe' music video. I'm so excited to see how it turns out!" Jag klickade på 'Tweet' och sedan loggade jag ut igen.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Dagen därpå - på kvällen - var det dags att börja filma. Man börjar inte alltid att filma början av videos, samt filmer, men nu skulle vi göra det. Jag stod i mitten av gatan, som utan alla lampor, skulle vara helt mörk. Bakom mig stod det en vit bil som jag skulle använda lite senare.
Medan Ramon och de andra gjorde sig redo kom Alison fram till mig. Hon log varmt och la sina armar om min överkropp. "Lycka till. Du vet var jag finns om det är något."
Det visste jag. Hon är där hon alltid är, vid min sida. "Samma här." Hon nickade till och fnissade. Jag log och drog mina fingrar genom hennes lena hår. Sedan kysstes vi. Länge och passionerat - tills vi var tvungna att avbryta. "Ha så kul", sa hon och gav mig en snabb kyss innan hon släppte mig för att gå åt sidan. Jag följde henne med blicken och log för mig själv. "Justin!", ropade Roman plötsligt och jag vred huvudet framåt. "Är du redo?" Jag drog med handen över mina läppar som jag sedan fuktade, och därefter drog jag rätt min jacka. Sedan gjorde jag tummen upp och väntade på startsignalen. Jag tittade ned i marken, men när musiken startade lyfte jag på huvudet och öppnade sedan min mun för att börja mima.
Såååå dålig update! Ska verkligen försöka få ut nästa kapitel nu i helgen. Och ledsen för att jag hoppar så mycket i novellen, men det måste jag ibland. Kommentera!
Kapitel 52 - I Will Walk With You Forever
När vi sedan skulle gå in kände jag hur min mobil vibrerade i min ficka. Jag drog upp den med min vänstra hand, då min högra hade ett fast grepp om Alison's hand, och tittade på skärmen. Det var Roman. Roman White, som skulle vara regissör för 'Mistletoe' videon.
"Tja, Justin här", svarade jag. Han hade goda nyheter, och det var att han hade hittat den rätta tjejen. "Bra, då säger vi så. Hejdå", sa jag och la på. "Roman har hittat tjejen!", sa jag sedan och såg på Alison som genast vred huvudet för att se på mig. "Har han? Vad bra! Vem är det?"
"Jag vet inte vem det är, men hon heter Carson. Carson McCray."
När vi sedan skulle gå in kände jag hur min mobil vibrerade i min ficka. Jag drog upp den med min vänstra hand, då min högra hade ett fast grepp om Alison's hand, och tittade på skärmen. Det var Roman. Roman White, som skulle vara regissör för 'Mistletoe' videon.
"Tja, Justin här", svarade jag. Han hade goda nyheter, och det var att han hade hittat den rätta tjejen. "Bra, då säger vi så. Hejdå", sa jag och la på. "Roman har hittat tjejen!", sa jag sedan och såg på Alison som genast vred huvudet för att se på mig. "Har han? Vad bra! Vem är det?"
"Jag vet inte vem det är, men hon heter Carson. Carson McCray."
"McWhite då?"
"Alison", sa Justin menande och skrattade. "Carson McCray heter hon. Varför blir du så upprörd över det namnet?" Justin la sig halvt över mig i soffan och la sin hand högt upp på utsidan av mitt lår, medan han med den andra handen höll sig uppe. "För att...", jag suckade tungt innan jag fortsatte, "Hon är den nya tjejen i min klass. Och vi är typ kompisar nu." Jag hade fortfarande inte smält det ännu, att hon skulle spela Justin's kärleksintresse i hans nya musikvideo.
Justin's leende bleknade från hans perfekta läppar och långsamt drog han sig tillbaka lite. "Åh." Han såg mer förvånad ut än vad han lät, och jag kunde tydligt se att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Det gjorde jag inte själv. Jag var inte precis... arg över att hon hade fått rollen. Men jag var väl inte precis jätteglad över det heller. Jag kände mig mest chockad. "Um", Justin fuktade sina läppar och såg mig i ögonen, "Gör det något för dig?"
"Inte... precis."
Justin bara såg på mig och sa sedan, "Är du säker?"
Jag nickade, "Jag kan ändå inte be Roman att hitta en annan tjej. Carson blev vald av en anledning, och är hon den som verkligen passar bäst in så är hon det. Det gör inget." Ett litet leende tog över Justin's läppar och nu lutade hans sig fram igen. "Sa jag att jag älskar dig?" Bara att höra honom säga de orden gav mig en mage full med fjärilar. Jag hade älskat honom ett tag, men av någon anledning varit rädd för att säga det. Kanske för att jag var rädd över att han inte skulle säga det tillbaka... men nu var det sagt och det var jag glad över.
"Ja", fnissade jag och la min hand om hans nacke, "Och jag älskar dig." Han tog bort det lilla avståndet mellan oss genom att luta böja sig ännu längre ned och kyssa mina läppar. Självklart besvarade jag kyssen och slöt mina ögon. Jag kände hur hans varma hand gled upp en liten bit under min klänning, och hans beröring gav mig rysningar i hela kroppen. När våra läppar till slut skildes såg vi bara på varandra. Sedan satte vi oss båda upp och därefter drog Justin in mig i hans varma famn.
"Hon har vad?!" Paige's ögon spärrades upp medan Kate nästan tappade hakan. Jag nickade där jag satt i fåtöljen i mitt vardagsrum tillsammans med mina två vänner som satt i soffan. Det var lördag förmiddag, och jag hade just berättat om nyheten om Carson. Båda två verkade ha det lika svårt att få in det i huvudet som jag. "Hon sa ju att hon hade gjort lite jobb som modell och så, men inte trodde jag att hon skulle hamna i hans musikvideo!", utbrast Kate, nästan lite upprört. "Jag är inte direkt arg över det, men lite konstigt känns det", sa jag och sträckte mig fram efter min Cola som stod på kanten av soffbordet. "Verkligen", höll Paige med.
"Men kanske är det inte en sådan stor grej egentligen?", sa Kate och såg på mig. Jag svalde klunken av min dricka jag nyss tagit, och drog sedan snabbt med min andra hand över munnen. "Det är väl inte så att de ska kyssas, eller hur?", sa Paige och såg på mig hon med. Det hade jag ärligt inte talat tänkt på. Men tänk om så var fallet? "Jag vet inte", svarade jag och ställde tillbaka min Cola på kanten. "Men i sånt fall så skulle det ändå bara vara för videon." Det skulle väl kännas lite jobbigt att se, men måste de göra det så får dem det. Vissa saker får jag som sagt räkna med och acceptera, och att Justin kanske kysser andra tjejer för musikvideos, är en av dem.
Samtalsämne byttes och Matt var det nya. "Har du pratat med honom något mer?" Jag skakade på huvudet. Vi hade lyckats prata ganska ofta i ungefär två veckor efter hans flytt, men nu börjar vi glida ifrån varandra - just vad jag kände på mig att vi skulle göra. Den senaste gången jag pratade med honom var för ungefär en vecka sedan, och då kändes han så frånvarande av någon anledning. "Har ni?" Paige och Kate skakade på huvudet. "Jag har bara pratat med honom en gång sedan han flyttade", sa Kate sorgset.
"Men han har väl det bra?", sa Paige, fortfarande med blicken på mig.
Jag log, "Jadå. Han trivs."
Kort därefter kom vi in på ett annat ämne igen. Och en kort stund efter det, sa vi hejdå och mina vänner lämnade huset. Egentligen skulle jag umgås med Justin idag, men han hade verkligen varit tvungen att åka iväg för ett möte om videon, så när Paige hade ringt hade jag sagt att hon och Kate kunde komma en stund.
När grinden just hade stängts efter dem kom Justin's Range Rover och snart öppnades den igen. Jag log för mig själv och gick ut genom ytterdörren. Justin parkerade på den vanliga platsen och vinkade glatt åt mig innan han och Pattie hoppade ut. "Hej på er", hälsade jag glatt och gick fram till Justin. "Hej", sa han lika glatt tillbaka och kramade om mig hårt. "Hur gick mötet?"
Han ryckte lätt på axlarna, "Det gick väl bra. Carson var där också."
"Jaså? Vad tycker du om henne då?"
"Hon verkar trevlig. Vi fick en stund för oss själva, och då sa hon att hon är rädd att du är arg på henne, men jag försäkrade henne om att du inte är det."
"Vad bra. För det är jag inte." Jag fick fram ett leende och kysste honom mjukt innan jag tog hans hand och gick med honom in.
"Så, berätta om mötet." Jag satte mig vid köksön och såg på Justin som stod framför mig, på andra sidan ön, med en vattenflaska i handen. "Är allt planerat?" Han nickade och drack innan han öppnade munnen för att säga något. "Vi åker så fort jag är klar med albumet." Jag nickade men kom sedan på vad han just hade sagt. "Vänta lite... åker?" Justin log lite roat, ställde ifrån sig flaskan, och gick sedan runt köksön. "Den ska filmas i Franklin, Tennessee." Han la sina händer på mina axlar, "Men mamma sa att hon kan snacka med rektorn om ledighet, om du vill följa med. Jag vill gärna att du gör det, men du bestämmer såklart." Utan att tveka en sekund nickade jag. Självklart ville jag följa med för att stötta honom, men också för att hålla ett öga på Carson - ifall hon skulle försöka med något. Jag trodde inget ont om henne, men jag kände henne inte så bra, och kunde därför inte lita på henne helt. Men den största anledning var då för att stötta Justin.
Han sken upp när han fått sitt svar, och hans hoppfulla underbara ögon skiftade till lycka. Han kysste mig hårt och sedan gick vi upp till hans rum för att prata mer om det.
"Vart ska vi bo?", frågade jag när vi slog oss ned i hans väldigt bekväma säng.
"På min turnébuss. Vi åker dit i den och sover där. Är det okej för dig?" Han flyttade sig närmare där han satt framför mig och log ett busigt leende. "Glöm inte att vi den här gången kan mysa." Jag flinade, lutade mig fram och viskade i hans öra, "I dina drömmar." Jag skrattade och drog mig tillbaka för att se hans reaktion. Justin såg häpet på mig och sekunden därpå låg jag och vred mig av skratt under hans armar. Hans fingrar var placerade på min mage, där jag var som mest kittligast. "Okej!", skrek jag och tog nu tag i hans handleder för att få bort hans händer. "Visst kan vi det." Självklart ville jag det, men ville bara reta honom lite.
Han log belåtet och drog sedan bort lockarna som låg i mitt ansikte. "Jag är verkligen glad att du vill följa med, och att du alltid är där och stöttar mig." Jag såg in i hans ögon och utan att dra bort blicken satte jag mig upp. "Givetvis." Jag log och la min hand på hans knä. Han log tillbaka och la sin hand på min. "Vet du...", sa han lågmält efter en stund. Han tittade ned på våra händer och log fortfarande lite, "Ibland kan jag fortfarande inte förstå hur allt har blivit. Mellan oss, menar jag." Jag förstod vad han menade. Ibland gjorde inte jag det heller. Hur jag en dag var på gränsen till att hata honom, och att jag idag älskar honom och kan inte föreställa mig livet utan honom. "Inte jag heller." Jag gjorde som han och såg ned på våra händer, och då kände jag hur han kramade om min.
Det var otroligt hur han genom en sådan simpel gest kunde få mig helt varm och glad. Det var något Matt inte kunnat gjort, och det måste betyda något. "Jag har, och går fortfarande en jobbig väg... men det går så mycket bättre eftersom att du går med mig." Jag kunde inte låta bli att fnissa till åt vad jag nyss hade sagt, det lät säkert hur töntig som helst, men det var sant. Justin verkade å andra sidan inte tycka att det var töntigt då han inte fnissade, utan bara såg - nästan lite allvarligt - på mig. "Och jag kommer alltid att göra det." Jag log och tittade upp igen, rakt in i hans ögon. Han såg tillbaka rakt in i mina och kysste mig sedan passionerat. Därefter lutade han sin panna mot min och la sin hand om min kind. "Jag lämnar dig aldrig igen, Alison."
Inte så händelserikt - och väldigt kort kapitel - men jag kände att jag skulle avsluta det där. Jag vet att jag har sagt det länge, men drama kommer. Sakta men säkert.
Så, vad tror ni kommer hända i Franklin under inspelningen? Kommentera!! :)
Kapitel 51 - Carson McCray
Kort därefter lämnade vi toan för att gå till engelska lektionen. Vi slog oss som vanligt ned oss längst bak i klassrummet och fick som vanligt vänta på att mr. Carter skulle komma. Brittany var den sista som kom in, och sedan kom han. Men han var inte ensam. Vid hans sida fanns en slank tjej med långt, brunt hår. Det var någon jag aldrig förr hade sett. Men skolan var ändå väldigt stor, så jag såg då och då nya ansikten. Men hon hade aldrig varit i denna klass, så jag antog att hon var ny. "Godmorgon", hälsade mr. Carter glatt, "Låt mig presentera eran nya klasskamrat. Carson McCray." Hon log stort och jag kunde se hur skinande vita och raka hennes tänder var. Hon var faktiskt vacker. Hon såg lite ut som en modell. "Hon har nyss flyttat hit från Boston. Ta nu hand om henne och någon av er kan väl visa henne runt när det finns tid?" Mr. Carter vände sig mot vårat håll, "Kate, kan du vara snäll och göra det?"
"Visst", svarade hon. Carson gav henne ett leende och satte sig sedan vid en tom bänk längst fram. När mr. Carter började prata, böjde sig Kate fram mot mig och viskade, "Det här kommer bli intressant." Jag bara nickade. Av någon anledning så hade jag också den känslan.
"Godmorgon", hälsade mr. Carter glatt, "Låt mig presentera eran nya klasskamrat. Carson McCray." Hon log stort och jag kunde se hur skinande vita och raka hennes tänder var. Hon var faktiskt vacker. Hon såg lite ut som en modell. "Hon har nyss flyttat hit från Boston. Ta nu hand om henne och någon av er kan väl visa henne runt när det finns tid?" Mr. Carter vände sig mot vårat håll, "Kate, kan du vara snäll och göra det?"
"Visst", svarade hon. Carson gav henne ett leende och satte sig sedan vid en tom bänk längst fram. När mr. Carter började prata, böjde sig Kate fram mot mig och viskade, "Det här kommer bli intressant." Jag bara nickade. Av någon anledning så hade jag också den känslan.
"Kom så går vi och presenterar oss", sa Kate tyst till mig och Paige. Vi gick med henne fram till Carson som nyss hade fått upp alla sina saker under armen. Hon klistrade blicken på oss och sken upp i ett leende. "Hej", sa hon. "Hej, välkommen hit", sa Kate och sträckte fram handen, "Jag är Kate, hon som ska visa dig runt."
"Åh, jag har redan glömt bort vägen till mitt skåp", sa Carson och såg sig förvirrat omkring i korridoren.
På lunchen satt Carson tillsammans med mig, Kate och Paige. Hon hade varit med oss hela tiden och det kändes redan som att vi alla skulle komma bra överens.
Men till min lycka så flög timmarna förbi och innan jag visste ordet av det, så ringde den sista klockan för dagen. Carson hade bytt några ord med våra andra klasskamrater, men hade annars varit med oss andra hela tiden sedan lunch också. Vad jag hade uppfattat det som, så verkade hon vara en väldigt snäll och trevlig tjej. Killarna verkade gilla henne också, då de flesta givit henne långa blickar, bitit sig i läpparna när hon passerat dem, och visslat efter henne.
"Vi ses väl imorgon då", sa hon när vi fyra stod på trottoaren. "Och tack för att ni visade mig runt förut." Hon tittade upp bakom oss på skolbyggnaden, "Den här skolan verkar bra." Hennes blick gick fram och tillbaka innan den landade på oss igen. "Hejdå", hon log stort och drog upp axelnbandet till hennes blåa väska.
Jag blev förvånad när jag såg att Justin var hemma när jag kom hem. Han satt ensam i vardagsrummet och såg ut att vara helt inne i tv-spelet han spelade. Han var förmodligen det, då han inte ens märkte att jag var hemma. När mina skor och min jacka var av, gick jag in i köket och direkt in till vardagsrummet, för att smyga upp bakom honom. "Helvete", sa han frustrerat och jag kunde höra hur han tryckte hårdare på knapparna.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Musiken strömmade ut ur högtalarna och jag sneglade på Alison för att se hennes ansiktsuttryck. Det såg ut som att hon gillade vad hon hörde, och det hoppades jag verkligen att hon gjorde. Själv var jag väldigt nöjd med låtarna, och extra grymma blev de eftersom jag har sammarbetat med grymma artister till vissa låtar.
Vi var där i flera timmar, och Alison verkade faktiskt ha det roligt denna gång. Vi pratade mycket om 'Mistletoe' - min nya singel som jag snart ska börja spela in en musikvideo till.
Jag började med att dra ned solstolarna från den så kallade kullen, ned till poolen. Sedan bar jag det lilla utomhusbordet dit upp. Jag hämtade sedan stolarna och när de var placerade vid bordet gick jag in i huset. Jag hämtade sittdynor till stolarna, en duk till bordet och två mellanstora ljus. När allt gällande bordet var fixat, började jag med maten. Det tog ett tag att bestämma mig. Skulle jag göra pasta och köttbullar som Alison hade gjort? Den frågan ställde jag mig själv några gånger och beslutade mig till slut för att göra det.
Mamma och Alison var hemma en kort stund senare, fast mamma åkte nästan direkt igen då hon skulle till Carin för att låta oss vara ensamna. Innan jag tog med Alison ut lät jag henne byta om och fixa sig lite. När hon var klar hade hon en lila klänning med svarta kedjor på sig, och hennes hår var plattat. Det var faktiskt första gången sedan hon flyttade hit som jag sett henne med rakt hår - när det var torrt. När hon har duschat blir det rakt, och det passar henne verkligen.
Tillsammans gick vi upp och när vi stannade slog Alison sina armar om mig. "Det är jättefint." Jag log för mig själv och besvarade hennes kram. När vi hade kysst varandra en stund slog vi oss ned vid bordet.
Alison stelnade till och bara stirrade mig i ögonen. När hon inte svarade blev jag orolig, men sedan öppnade hon sin mun och sa, "Jag älskar dig med." Det kändes obeskrivligt att få höra henne säga det. Och jag kunde se i hennes ögon att hon verkligen menade det också.
När vi sedan skulle gå in kände jag hur min mobil vibrerade i min ficka. Jag drog upp den med min vänstra hand, då min högra hade ett fast grepp om Alison's hand, och tittade på skärmen. Det var Roman. Roman White, som skulle vara regissör för 'Mistletoe' videon.
Vad tror ni kommer hända?
"Åh, hej", hon skakade hennes hand och sedan hälsade hon på Paige. Och sist på mig. "Men vänta lite...", sa hon, och jag hade en känsla av vad hon skulle säga. "Du är ju Alison Kennedy, Justin Bieber's flickvän."
Jag nickade till med ett leende på läpparna och sträckte fram min hand, "Hej."
"Wow, jag visste inte att du gick här. Kul att träffas."
"Detsamma." Vi släppte varandras händer och sedan lämnade vi klassrummet.
"Åh, jag har redan glömt bort vägen till mitt skåp", sa Carson och såg sig förvirrat omkring i korridoren.
"Vad har nu för nummer?", frågade Kate. Carson tog upp en liten lapp ur hennes jeansficka och sa sedan, "225." "Det är bredvid mitt", sa jag, "Jag har 224."
"Okej, då följer jag efter dig", fnissade hon och gav mig en snabb blick. Jag bara log och snart var det bara vi två som gick. "Så, du är från Boston", sa jag för att försöka få igång en konversation. "Vem eller vilka flyttade du hit med?" "Min mamma. Vi båda kände för en ny start, och hon kan fortfarande jobba härifrån då hon reser mycket i jobbet, så det funkade bra."
"Okej." Vi båda såg på varandra och log snabbt. Sedan kom vi till våra skåp.
När jag hade mina böcker i mina armar och stängt mitt skåp, stod Carson och skruvade in koden. "Förlåt", sa hon med en fniss, "Men jag hittade inte kodlappen till en början. Du kan gå om du vill."
"Nej, jag kan vänta."
När hon till slut hade allt gick vi raka vägen till Paige's skåp där Kate stod. När Paige också hade sina saker gick vi till klassrummet.
På lunchen satt Carson tillsammans med mig, Kate och Paige. Hon hade varit med oss hela tiden och det kändes redan som att vi alla skulle komma bra överens.
"Var bor du förresten?", frågade Kate och skruvade upp korken till hennes drickyoghurt. Carson tuggade färdigt maten hon hade i munnen och svarade sedan, "Jag vet inte riktigt vart jag bor." Genast såg jag och Kate på varandra och liksom jag, så antog jag att hon också tänkte på min första dag här, då jag hade sagt ungefär så. "Alltså, jag kommer inte ihåg adressen", fortsatte Carson, "Men här i området i alla fall. Det tar endast tio minuter att gå." Vi alla nickade.
"Så... var kommer ni ifrån då?", frågade hon efter en stund av tystnad.
"Härfrån", svarade Paige.
"Samma", sa Kate.
"Stratford, Kanada", sa jag.
"Just det", sa Carson och såg på mig, "Och sedan flyttade du till Hawaii." Jag hann inte svara förrän hon tillade, "Jag läste det i någon tidning."
"Jaha."
Hon log och kastade sitt glänsande kastanjebruna hår över axeln för att sedan ta en hårslinga och snurra den runt pekfingret. Det fick mig att tänka på Haley, då hon väldigt ofta brukade göra så.
"Hur är det egentligen att gå i en vanlig skola? Jag menar, du är ju typ känd", sa hon. Jag kunde inte låta bli att skratta. Dock var det på ett sätt sant. Ända sedan jag och Justin berättade för resten av världen om att vi verkligen var tillsammans, hade det nästan alltid kommit fram folk till mig för att få ett kort eller en autograf. Paparazzi fotografer hade jag flera gånger blivit förföljd av, och jag hade hamnat i många tidningar. Det kändes konstigt eftersom allt det hände bara för att jag är tillsammans med Justin. Inget annat.
"Det är som vanligt", svarade jag och log snabbt innan jag satte hakan i min öppna handflata. Min blick drogs till den stora runda klockan som satt över den breda ingången. När jag såg att klockan bara var tio över tolv suckade jag tungt. Av någon anledning så hade jag en känsla av att den här dagen skulle bli lång.
Men till min lycka så flög timmarna förbi och innan jag visste ordet av det, så ringde den sista klockan för dagen. Carson hade bytt några ord med våra andra klasskamrater, men hade annars varit med oss andra hela tiden sedan lunch också. Vad jag hade uppfattat det som, så verkade hon vara en väldigt snäll och trevlig tjej. Killarna verkade gilla henne också, då de flesta givit henne långa blickar, bitit sig i läpparna när hon passerat dem, och visslat efter henne.
"Vi ses väl imorgon då", sa hon när vi fyra stod på trottoaren. "Och tack för att ni visade mig runt förut." Hon tittade upp bakom oss på skolbyggnaden, "Den här skolan verkar bra." Hennes blick gick fram och tillbaka innan den landade på oss igen. "Hejdå", hon log stort och drog upp axelnbandet till hennes blåa väska.
"Hejdå", sa vi andra i kör och sedan började hon gå längs trottoaren. Kate som stod i mitten tog ett steg fram och snurrade sedan runt så hon stod mot mig och Paige. "Vad tycker ni om henne?", undrade hon och kastade en blick över axeln på Carson som sekunden efter var utom synhåll. "Hon verkar snäll", sa jag och Paige nickade instämmande.
"Jag med. Men då så, då är det väl dags att åka hem. Vi ses imorgon." Hon kramade oss båda och sedan gick hon mot sin bil, och jag och Paige mot bussen.
Jag blev förvånad när jag såg att Justin var hemma när jag kom hem. Han satt ensam i vardagsrummet och såg ut att vara helt inne i tv-spelet han spelade. Han var förmodligen det, då han inte ens märkte att jag var hemma. När mina skor och min jacka var av, gick jag in i köket och direkt in till vardagsrummet, för att smyga upp bakom honom. "Helvete", sa han frustrerat och jag kunde höra hur han tryckte hårdare på knapparna.
Väl framme hos honom la jag mina armar om honom och kysste hans nacke. Jag kände hur han ryckte till, men sedan hur han slappnade av igen. "Hej, babe", sa han lugnt och tryckte spelet på paus. Jag släppte honom för att sedan gå runt soffan och slå mig ned bredvid honom. "Vad gör du hemma?" Det var faktiskt förvånade, med tanke på att han endast en eller två gånger har varit det den senaste månaden när jag kommit hem. Som oss andra börjar hans dag med skola, sedan vilar han sig en stund, och sedan åker han till studion. Och jag hinner aldrig hem innan det.
"Jag ska vara i studion lite senare idag." Han log varmt och smekte långsamt min kind. Hela jag rös av hans beröring. "Så det betyder att du måste åka senare?" Han svarade med en nick och tog bort sin hand för att lägga båda sina över mina. "Jag vet att det är tråkigt, men glöm inte att jag är ledig till helgen." Jag blev gladare bara jag tänkte på det. Då skulle vi få gott om tid tillsammans, och det behövdes.
"Det är okej. Hoppas allt går bra i studion." Jag log och böjde mig sedan fram för att kyssa hans välformade, fylliga läppar. Han besvarade kyssen och innan den hann bli mer passionerad avbröt jag då jag hörde ett ljud bakom mig. Jag vände mig genast om och möttes av Pattie, som då stängde glasdörren efter sig. "Hej, raring", sa hon och log, "Ledsen om jag skrämde dig. Jag var bara ute och hämtade filtarna från solstolarna, de ska tvättas." Hon höjde armen som filtarna hängde över och kom sedan fram till oss. "Så, hur var det i skolan?"
"Bra. En ny tjej började i våran klass."
"Åh, vad roligt." Hon log igen och såg sedan på Justin, "Glöm inte studion om en timme." Hon såg på mig igen innan hon gick ut i hallen och uppför trappan. "Vill du kanske följa med?", sa Justin samtidigt som jag drog min blick till honom igen. Jag hade som sagt varit med några få gånger, och då hade jag bara suttit och tittat på dem, men nu börjar jag verkligen bli nyfiken på hur låtarna är. "Du kan få höra låtarna jag har spelat in hittills, du har ju inte gjort det ännu." Det var som om han hade läst mina tankar. "Visst", svarade jag, "Jag följer med."
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Musiken strömmade ut ur högtalarna och jag sneglade på Alison för att se hennes ansiktsuttryck. Det såg ut som att hon gillade vad hon hörde, och det hoppades jag verkligen att hon gjorde. Själv var jag väldigt nöjd med låtarna, och extra grymma blev de eftersom jag har sammarbetat med grymma artister till vissa låtar.
När den sista låten var slut vände sig Alison mot mig med ett stort leende på läpparna. "Gud vad bra! Kan jag få höra dem igen?" Jag och de andra skrattade och Alison's ansikte blev lite rött. Jag gick fram till henne och la mina händer på hennes axlar. "Det skulle du gärna få, men nu måste jag börja jobba. Jag har endast två och en halv låt kvar att spela in."
"Bara? Betyder inte det att du snart är klar?"
"Jo. Går allt som planerat så blir jag färdig med allt redan nästa vecka. Det kommer krävas mycket jobb, men jag tror jag klarar det."
"Det gör jag med. Försvinn in i det där rummet nu." Hon flinade och gav mig en mjuk kyss. Jag log och sedan lämnade jag dem för att gå in i inspelningsrummet.
Vi var där i flera timmar, och Alison verkade faktiskt ha det roligt denna gång. Vi pratade mycket om 'Mistletoe' - min nya singel som jag snart ska börja spela in en musikvideo till.
"Hur väljer ni tjejer till alla videos?", frågade Alison och såg på Scooter och sedan på mig.
"Regissören för videon har auditions, där han då väljer den tjejen han tycker passar bäst in", svarade Scooter. "Han hade en idag faktiskt och ska ha en imorgon också. Troligtvis så väljer han en på fredag."
"Jaha. Vem är det denna gång som är det? Regissören alltså?"
"Roman White." Hon nickade och jag kunde tydligt se att namnet inte alls sa henne något. Jag slängde sedan en blick på klockan och insåg att det nog var dags att åka hem. Jag hade fått klart andra halvan av en låt, och hade nu då bara två kvar.
"Du lät helt fantastisk", sa Alison när vi var ute i friska luften. Hon kysste mig på kinden och tog sedan min hand.
"Tack, Ali. Och det är verkligen roligt att du gillade låtarna."
"Jag älskade dem. Dina fans kommer bli galna när de får höra."
Jag skrattade till och tog upp våra händer för att kyssa hennes. Sedan var vi framme vid bilen och då släppte jag hennes hand för att öppna dörren åt henne. "Tack, Justin", log hon och hoppade in.
"Inga problem", svarade jag och hoppade in efter henne.
Den här gången var det min tur att fixa i ordning allt. Jag visste vad jag skulle göra, men kunde inte göra det när Alison var hemma. Vad jag skulle göra var inte särskilt storslaget, men jag ville att det skulle bli en liten överraskning ändå. Så några få timmar efter hon kommit hem på fredagseftermiddagen, bad jag mamma att ta med henne till köpcentret eller liknande - och det gjorde hon.
Jag började med att dra ned solstolarna från den så kallade kullen, ned till poolen. Sedan bar jag det lilla utomhusbordet dit upp. Jag hämtade sedan stolarna och när de var placerade vid bordet gick jag in i huset. Jag hämtade sittdynor till stolarna, en duk till bordet och två mellanstora ljus. När allt gällande bordet var fixat, började jag med maten. Det tog ett tag att bestämma mig. Skulle jag göra pasta och köttbullar som Alison hade gjort? Den frågan ställde jag mig själv några gånger och beslutade mig till slut för att göra det.
När allt var klart gick jag upp till mitt rum för att göra mig i ordning. Jag duschade, fixade håret mer än vanligt och tog på mig min favoritparfym, som jag visste att Alison också älskade. Min outfit bestod av jeans, en svart v-t-shirt och en svart skjorta - ganska enkelt men det passade tyckte jag.
Mamma och Alison var hemma en kort stund senare, fast mamma åkte nästan direkt igen då hon skulle till Carin för att låta oss vara ensamna. Innan jag tog med Alison ut lät jag henne byta om och fixa sig lite. När hon var klar hade hon en lila klänning med svarta kedjor på sig, och hennes hår var plattat. Det var faktiskt första gången sedan hon flyttade hit som jag sett henne med rakt hår - när det var torrt. När hon har duschat blir det rakt, och det passar henne verkligen.
"Hur lyckades jag få en sådan fin tjej som dig?", sa jag när hon hade kommit nedför trappan. Hon fnissade och sträckte ut sina händer. Jag tog dem och gav henne en mjuk kyss. "Nu, följ med mig. Men du måste blunda."
"Okej", hon skrattade lite nervöst och slöt sina ögon. Jag släppte hennes händer, la min arm om hennes midja, och ledde henne in i vardagsrummet och ut genom glasdörren.
"Vad har du gjort?", sa hon och jag kunde höra att hon log.
"Det är kanske inget märkvärdigt men..." Jag stannade nedanför kullen och sa åt henne att öppna ögonen. Hon gjorde som jag sa och jag kunde se hur hennes ögon vidgades. "Justin", sa hon och la sin hand på min arm.
Tillsammans gick vi upp och när vi stannade slog Alison sina armar om mig. "Det är jättefint." Jag log för mig själv och besvarade hennes kram. När vi hade kysst varandra en stund slog vi oss ned vid bordet.
"Jag hoppas du gillar maten", sa jag och tog mina bestick.
"Det gör jag säkert." Hon log och när hennes bestick var i hennes händer började vi äta.
"Jättegott", sa hon när hon hade tuggat och svalt.
"Vad bra."
Vi satt kvar länge vid bordet efter vi hade ätit upp, med filtar omkring oss och bara pratade. Det kändes väldigt bra, det var längesedan vi pratade om saker.
"Tack för det här", sa Alison med glittrande ögon. Hon tog min hand över bordet och kramade den hårt.
"Det är det minsta jag kan göra för dig." Hon log och en kort stund senare bestämde vi oss för att gå in.
"Först vill jag bara säga en sak", sa jag när vi hade rest oss upp. Jag gick fram till henne och placerade mina händer på hennes midja. "Vad då?" Hon la sina armar om mig med och såg in i mina ögon. Jag var lite nervös över att säga det, eftersom varken hon eller jag hade gjort det ännu.
Jag fäste en ensam hårslinga som hängde ned i ansiktet bakom hennes öra, och la sedan min hand om hennes kind. "Jag älskar dig." Orden bara lämnade min mun, men jag menade det verkligen. Efter allt hon har gjort för mig, hur skulle jag inte kunna göra det?
Alison stelnade till och bara stirrade mig i ögonen. När hon inte svarade blev jag orolig, men sedan öppnade hon sin mun och sa, "Jag älskar dig med." Det kändes obeskrivligt att få höra henne säga det. Och jag kunde se i hennes ögon att hon verkligen menade det också.
Sekunden därpå möttes våra läppar. Det var verkligen en magisk kyss och det kändes som att allt bara stannade... som om det bara var vi som existerade.
När vi sedan skulle gå in kände jag hur min mobil vibrerade i min ficka. Jag drog upp den med min vänstra hand, då min högra hade ett fast grepp om Alison's hand, och tittade på skärmen. Det var Roman. Roman White, som skulle vara regissör för 'Mistletoe' videon.
"Tja, Justin här", svarade jag. Han hade goda nyheter, och det var att han hade hittat den rätta tjejen. "Bra, då säger vi så. Hejdå", sa jag och la på. "Roman har hittat tjejen!", sa jag sedan och såg på Alison som genast vred huvudet för att se på mig. "Har han? Vad bra! Vem är det?"
"Jag vet inte vem det är, men hon heter Carson. Carson McCray."
Vad tror ni kommer hända?
Hoppas ni gillade kapitlet! Släng gärna in en kommentar :)
Kapitel 50 - The New Girl In Town
Klockan hade precis slagit tio när Justin och Pattie kom hem. Då hade jag redan dukat bort allt, gjort mig i ordning, och gått till sängs. Jag hörde dem prata nere i hallen, och sedan hörde jag fotsteg i trappan. Ljudet av dem kom närmare och närmare och sedan knackade det på min dörr. "Alison?", sa Justin. Jag svarade inte, men ändå hörde jag hur han öppnade dörren. Då slöt jag mina ögon. Jag hörde hur han kom fram till mig och kände sedan hans hand mot min axel. "Är du vaken?", viskade han. Jag låg bara tyst och stilla, och hoppades att han snart skulle gå. Han suckade lätt och sa sedan, "Sov gott." Jag kände hans läppar mot min kind och sedan hur han strök handen över mitt hår. Därefter hörde jag hur han gick igen och stängde dörren efter sig.
Jag tog av mig hörlurarna och gick ut genom dörren. Vid alla knappar satt mina producenter, och vid väggen stod Alfredo, mamma och Scooter. "Det där var grymt", sa han och log.
"Tack. Men innan jag och mamma åker hem, kan jag få prata med dig lite?" Han nickade och följde med mig ut i korridoren. "Är allt bra?", undrade han lite smått oroligt.
"Ja, men jag bara undrar om jag kan vara ledig i helgen? Fredag, lördag, söndag? Jag vet att tiden är knapp, och jag har fotfarande låtar kvar att spela in, men jag måste spendera lite mer tid med Alison."
Jag mådde så dåligt bara jag tänkte på det. När jag hade varit inne i hennes rum igår kväll, gick jag ned till köket. Där stod det spagetti och köttbullar - min favorit - på spisen. Och i vardagsrummet hade mamma lagt märke till att ljus hade varit tända. Hon hade inte satt i värmeljusen i lyktorna, och man kunde se att de varit tända. Min tanke var då att hon hade tänt ljus och gjort middag åt oss. Jag hade ännu inte haft en chans att fråga henne om det. Hon hade ätit frukost på sitt rum imorse och knappt givit mig en blick när vi sett varandra.
"Ja", nickade Scooter. "Det kan du."
"Bra. Tack." Jag gav honom en kram och gick sedan tillbaka in för att hämta mina saker. Klockan var redan nio på kvällen, och det var dags att åka hem.
Hemma var det tyst och mörkt. Den enda lampan som var tänd var taklampan i hallen som i stort sett alltid är det. "Är hon inte hemma?", sa mamma och hängde upp sin jacka. "Vet inte." Jag hängde av mig min jacka jag med, och sedan gick jag upp till Alison's rum. "Ali?", sa jag och tittade in. Tomt. Jag gick in i badrummet och sedan garderoben, men där var hon inte heller.
Just när jag var på väg att ringa henne, kom jag på att det fanns ett ställe kvar att titta på. Jag gick ned till vardagsrummet och tittade ut genom glasdörren. Där uppe, på kullen, satt hon. Innan jag hann att öppna dörren reste hon sig upp och började gå ned. Jag öppnade den ändå och gick ut för att möta henne. När hennes blick mötte min stannade hon tvärt. "Hej", sa jag och log lite, men fick inget tillbaka. "Så... jag är hemma nu", fortsatte jag och fnissade av någon anledning till.
"Jag ser det", sa Alison kallt och gick förbi mig.
"Du", sa jag och följde efter henne in i vardagsrummet. "Kan vi inte prata?"
"Inte just nu." Jag följde efter henne uppför trappan och in i hennes rum. Mitt på golvet stannade hon och vände sig om. "Vad vill du, Justin?"
"Prata."
"Men jag sa nyss 'inte just nu.' Var det något du inte förstod?" Jag visste nu att hon verkligen var arg, med tanke på hur hon tilltalade och såg på mig. "Snälla, Ali." Hon himlade bara med ögonen och satte sig på sängkanten med korsade armar. Sedan såg hon på mig med en blick som sade att jag skulle börja prata.
"Okej, så, jag är verkligen ledsen över igår. Men jag ville få färdigt låten."
Hon suckade, "Jag vet, men jag börjar faktiskt tröttna på det här. Jag förstår om du ville få färdigt låten, men du lovade mig att du skulle tillbringa mer tid med mig, och så bestämde vi ju faktiskt att vi skulle umgås igår. Jag begär inte att du ska vara med mig varje dag, hela dagarna, för jag vet att du inte kan, och det accepterar jag. Men det var en kväll det handlade om, Justin. En." Vad jag skulle svara visste jag inte riktigt.Hon följde med på turnéen och var vid min sida varje konsert, och jag kunde inte ens ta mig tid för att vara med henne en kväll.
Hon tittade ned i någon sekund innan hon reste sig upp för att gå in i badrummet. "Alison", fick jag fram och gick efter igen. Hon fortsatte in i garderoben där hon stannade vid sina nattlinnen. "Babe", försökte jag och kramade om hennes överkropp bakifrån. "Justin", suckade hon och tog bort mina armar.
"Jag är verkligen ledsen", jag gick framför henne för att se henne i ögonen.
"Det tror jag också att du är." Hon gav mig en snabb blick innan hon tog ett steg åt sidan för att sedan dra ned ett silvrigt nattlinne från galgen. Med det i händerna gick hon tillbaka in i sovrummet - och jag följde efter. "Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag är ledsen", sa jag högt och slog ut med armarna.
"Inte ordet 'lovar' i alla fall, du verkar inte veta vad det betyder."
"Alison, jag tycker faktiskt att du överreagerar nu. Jag gjorde bort mig. Så allvarligt var det inte." Hon såg rasande på mig. "Då ska jag strunta och ljuga för dig i en månad, så ska du få se hur det känns!"
"Men jag har inte struntat i dig! Jag har bara inte haft lika mycket tid som tidigare. Vi har fortfarande varit med varandra. Och jag är ledsen för att jag har lovat dig saker som jag inte sedan hållt. Jag är verkligen det." Hon kastade ilsket sitt nattlinne på sängen och försvann sedan in i badrummet. Innan jag hann röra mig hade hon både stängt och låst dörren.
ALISON'S PERSPEKTIV:
Kanske hade han rätt. Kanske överreagerade jag. Eller så gjorde jag inte det... han vet inte hur jag känner, eftersom jag alltid har varit där för honom.
"Ali, kom igen", sa Justin och jag tyckte att jag hörde honom sucka. Det skulle dock inte förvåna mig - han hade suttit där ute ett bra tag nu. Jag suckade tungt och reste mig upp för att sedan gå ut. Justin satt på golvet, bakåtlutad mot min säng. När han såg mig i ögonen kunde jag verkligen se ånger och hur ledsen han var.
"Förlåt för att jag sa att du överreagerar, du har rätt till att vara arg." Han blundade och lutade sitt huvud bakåt samtidigt som han suckade. Jag slog mig ned vid hans sida och då öppnade han ögonen igen och såg på mig. "Kanske är det en fånig sak att bli arg över, men jag såg verkligen fram emot våran myskväll." Han la sin hand på min och gled ned sina fingrar mellan mina. "Det gjorde jag med. Och jag var en idiot som inte kom hem i tid. Men jag är ledig nu till helgen, kanske kan vi ha våran myskväll då?"
Jag fuktade mina läppar och log lite. "Okej. Vi kan ha en myskväll till helgen."
Justin log brett, "Bra. Och nu lovar jag verkligen att jag kommer."
"Vad bra. Då säger vi så." Justin's leende blev ännu bredare och sedan la han sin hand om min nacke. Hårt pressade han sina läppar mot mina och hela min kropp blev genast varmare.
"Vad säger du, ska vi flytta oss upp till sängen?", mumlade han mot mina läppar.
Jag drog mig ifrån lite och log. "Gärna."
För omväxlingen så beslutade jag mig för att sova i Justin's rum inatt - istället för han i mitt. Innan vi gick och la oss, stod vi vid hans fönster och tittade ut. Mörkt hade det blivit, och det var inte speciellt många stjärnor på himmelen denna kväll. Det spelade dock inte så stor roll. Jag gillar att bara se en mörk himmel också. Det är på något sätt lugnande. Och mysigt var det nu när jag och Justin stod med armarna om varandra. "Ditt hjärta slår verkligen fort." Justin drog sig bakåt lite för att se på mig.
"Det slår alltid fortare när jag är med dig. Du får det att slå fortare." Jag kunde inte låta bli att skratta till. "För töntigt?" Jag skakade på huvudet samtidigt som han sa, "För det är så det är."
Jag tog ett litet steg bakåt, greppade hans hand, och la den sedan mot mitt hjärta. "Känner du?"
Justin log, "Ditt slår också fort."
"För du får det att slå fortare." Han skrattade och gled upp handen till min kind. Han såg mig länge i ögonen, på ett sätt som aldrig någon annan har gjort förr. "Jag har saknat dig", sa han lågmält. Han drog sina fingrar genom mina lockar, "Förlåt för allt."
"Du har redan bett om ursäkt hundratals gånger."
"Jag vet, men jag mår fortfarande dåligt över allt."
Jag tog ett steg framåt så våra kroppar pressades mot varandra. "Vi lämnar det bakom oss." Jag kysste honom mjukt och sedan gick vi och la oss. När Justin hade släckt sin sänglampa blev hela rummet kolsvart. Jag sökte efter hans hand och när jag fann den kramade jag den hårt. Jag kände hur han kramade min tillbaka, och sedan hur han flyttade sig ännu närmare. "Godnatt", viskade jag och stängde sedan mina trötta ögon.
"Berätta allt nu, Hawaii", sa Kate och piffade upp sitt bruna, idag skruvade, hår. Onsdag morgon var det och vi, samt Paige, befann oss inne på tjejernas toa för att fixa till oss lite innan dagens första lektion. "Hur var eran myskväll igår?"
"Um... den blev inställd. Men vi ska ha den till helgen."
"Åh, okej."
Jag nickade och satte händerna mot handfatet framför mig, samtidigt som jag såg på mig själv i spegeln.
"Är allt okej, Alison?", frågade Paige plötsligt.
"Ja, allt är bra." Jag såg på henne.
"Jag menade inte bara nu.. Du har verkat lite nere den senaste tiden. Du vet att jag och Kate finns här om du vill prata."
"Tack. Men allt är bra. Eller, det är bättre i alla fall."
"Vad bra."
Kort därefter lämnade vi toan för att gå till engelska lektionen. Vi slog oss som vanligt ned oss längst bak i klassrummet och fick som vanligt vänta på att mr. Carter skulle komma. Brittany var den sista som kom in, och sedan kom han. Men han var inte ensam. Vid hans sida fanns en slank tjej med långt, brunt hår. Det var någon jag aldrig förr hade sett. Men skolan var ändå väldigt stor, så jag såg då och då nya ansikten. Men hon hade aldrig varit i denna klass, så jag antog att hon var ny. "Godmorgon", hälsade mr. Carter glatt, "Låt mig presentera eran nya klasskamrat. Carson McCray." Hon log stort och jag kunde se hur skinande vita och raka hennes tänder var. Hon var faktiskt vacker. Hon såg lite ut som en modell. "Hon har nyss flyttat hit från Boston. Ta nu hand om henne och någon av er kan väl visa henne runt när det finns tid?" Mr. Carter vände sig mot vårat håll, "Kate, kan du vara snäll och göra det?"
"Visst", svarade hon. Carson gav henne ett leende och satte sig sedan vid en tom bänk längst fram. När mr. Carter började prata, böjde sig Kate fram mot mig och viskade, "Det här kommer bli intressant." Jag bara nickade. Av någon anledning så hade jag också den känslan.
Sooo... vad tror ni kommer hända?
Förlåt för dålig update, och för att kapitlet var kort, men hoppas ni gillade det ändå. Ska försöka få ut kapitel 51 nu till helgen. Så stay tuned!
Och jag vet att det fixade sig fort mellan "Julison", men saker kan ju hända... ;)
Kapitel 49 - Is It Killing You Like It's Killing Me?
Jag kramade om honom hårdare och drog in hans doft. En sista gång. Sedan lät jag honom gå. Vi alla samlades i en klump och familjen Davis klev in i bilen. Den startades och vi alla höjde våra händer för att vinka. Sedan la jag mina armar om Kate och Paige's axlar och bara tittade på hur bilen åkte iväg. Det kändes konstigt när jag tänkte på att han faktiskt skulle flytta till Kalifornien. Att han inte kommer sitta på bussen med mig och Paige, och att han inte kommer gå med oss i skolan. Men han verkar redo för en ny start, och jag är glad att han får en.
"Alison, var är du? Jag och mamma är oroliga för dig. Kom hem så vi kan prata <3" stod det i det andra.
En månad och en dag hade gått sedan Matt flyttat - nu var det alltså den 20 november. Inte speciellt mycket har hänt under den tiden. Jag firade halloween med mina vänner, och den 8 november firade jag och Justin en månad. Och på tal om oss, så börjar det gå ned lite. Han har kommit en bra bit på vägen med hans album, och har alltså spenderat en hel tid i studion. Till en början störde det mig inte eftersom jag bara var glad för hans skull och så - och det är jag fortfarande - men nu börjar jag tröttna lite. Han har aldrig tid för mig längre. Kanske är det bara fånigt att vara sur över något sådant, men det är inte kul. Jag har fått följa med till studion några gånger, men då har jag mest bara suttit på en stol och tittat på dem. Och sedan när albumet är klart, så ska han väl åka runt för att sprida budskapet om det. Egentligen är det sådana saker man får räkna med när man är tillsammans med en popstjärna, men förhoppningsvis så blir det bättre snart.
Till slut blev det för mörkt och för kallt, så jag gick jag hem. När jag tryckte på koden till grinden fick jag syn på Justin. Han satt ensam på trappen med huvudet hängandes. Väntade han på någon? Väntade han på mig? Antagligen. Så fort grinden öppnades tittade han upp och sekunden efter det ställde han sig på benen. Han började jogga och var framme hos mig när jag gått i genom grinden. "Alison", sa han och kramade mig hårt.
"Ni behövde inte vara oroliga, jag var i parken", sa jag och hans armar var borta från mig innan jag hunnit lägga mina om honom. Men en liten del av mig var glad över det. "Är du arg på mig?", han såg mig i ögonen och jag kunde se hur hans glittrade. Det fanns nästan inget bättre än att se in i hans ögon, speciellt när de glittrade, men ändå tittade jag ned i marken och suckade lätt. "Jag bara... jag börjar bara tröttna på att du aldrig har tid för mig."
"Ali", sa han som om det jag hade sagt var absurt. "Jag har visst tid för dig." Jag mötte hans blick igen och korsade långsamt armarna. "När gjorde vi senast något tillsammans?" Han kliade sig i nacken och kisade lite med ögonen som han alltid gör när han tänker. Jo, sista gången vi gjorde något var dagen då vi firade en månad. Visst hade vi mysat lite efter det också, men inte alls mycket. "Precis." Jag gick förbi honom men hann inte långt förrän han högg tag i min arm. "Okej, vi har kanske inte gjort något på ett tag men det är inte bara mitt fel. När jag har haft lediga dagar så har du varit med Kate och Paige." Jag vände mig om, fortfarande med korsade armar. "För att jag hade lovat dem då, och då höll jag det. Som du borde ha gjort alla gånger du lovat mig saker." Jag började gå igen men istället för att ta tag min arm igen, sprang han upp framför mig som gjorde att jag fick stanna ännu en gång. Jag suckade tungt och blinkade långsamt. "Snälla, Justin. Jag vill gärna komma in nu. Det är kallt." Innan han hann säga något gick jag förbi honom och småsprang sedan fram till ytterdörren för att inte bli stoppad igen.
En rysande känsla gick genom kroppen när jag steg in i värmen. Det luktade mat, men jag var inte sugen på något så jag gick direkt upp till mitt rum när jag hade hängt av mig min jacka. Jag gick in i min garderob för att lämna mina skor där, och sedan gick jag tillbaka in i mitt sovrum. Jag la mig på rygg mitt i min säng och slog ut mina armar. Bara några få sekunder senare knackade någon - säkert Justin - på min dörr. Jag hann inte svara förrän han hade öppnat den. "Kan vi inte prata?" Jag drog blicken till honom och såg hur han stängde dörren efter sig. Sedan kom han fram till sängen och satte sig på sängkanten, vänd mot mig. Han såg på mig en kort stund innan han öppnade munnen. "Jag är ledsen för att jag inte har haft tid för dig, men det är så mycket nu."
"Jag vet, och det är inte det att jag inte är glad för din skull, och jag vet att det är sådana saker jag får acceptera, det är tråkigt bara... men jag är inte arg." Min blick vandrade runt i rummet innan den stannade på honom igen. Han log lite och tog min hand. "Jag ska verkligen försöka få mer tid för dig, jag lovar." Då kunde jag inte motstå att le tillbaka.
Han flyttade upp sig i sängen och gick på sina knän fram till mig. "Sååå, vill du kanske göra något imorgon?"
"Det är måndag imorgon. Jag har skola då."
Han böjde sig ned över mig, "Men du kommer hem, inte sant?" Jag fnissade till och bet mig lätt i läppen, "Sant." Hans leende blev bredare. "Och då ska jag inte vara i studion så länge, jag kommer säkert hem vid fem-halv sex. Funkar det?" Jag nickade till svar.
"Bra, då kan vi be mamma att åka till Beadles eller Carin, så kan vi ha en myskväll?"
"Det blir perfekt." Han log igen, fuktade sina perfekta läppar, och böjde sig sedan längre ned för att trycka dem mot mina. Nu försvann den jobbiga känslan jag haft på grund av honom, och allt kändes bra igen. Inom kort lade han sig över mig men höll sig uppe för att inte låta hans vikt pressa ned mig för mycket. Mina armar gled runt hans nacke men strax därefter hade mina händer hamnat på hans rygg. Jag visste inte riktigt var jag skulle placera dem. Justin's läppar försvann plötsligt från mina, men bara för att pressas mot min kind. Han fortsatte att kyssa ned till min hals vilket fick mig att fnissa till eftersom det kittlades. Men jag gillade det. Hans läppar fann kort därefter mina igen och långsamt rullade vi så jag hamnade över honom. Jag satte mig upp och bara såg på honom, och hans läppar formades till ett busigt leende. "Kom här", skrattade han och satte sig lite upp för att dra med mig ned igen.
"Jag tänkte åka och shoppa efter skolan idag", sa Kate och tryckte ned gaffeln i skolans torra kyckling. Maten var för det mesta inte särskilt god, men ibland var den färsk och riktigt god. "Och jag undrar om ni vill följa med?", fortsatte hon och gav oss båda en varsin blick.
"Jag måste hjälpa mamma och pappa att städa idag", svarade Paige med en suck.
"Och du kan inte hoppa över idag?" Hon skakade dystert på huvudet, "Tyvärr. Jag har redan gjort det flera gånger, och nu måste jag verkligen städa. Speciellt mitt rum." Kate såg besviken ut men såg sedan på mig med en hoppfull blick. "Hawaii?"
"Ledsen, jag ska vara med Justin idag. Shelly kanske kan?"
"Vi pratar inte särskilt mycket nu för tiden, och hon är ju med Nate. Så nej. Men jag kan åka själv, det är okej." Hon log och sänkte sedan blicken.
"Vi kan åka in imorgon", sa Paige tröstande.
Jag tänkte lite, och sa sedan, "Eller så kan jag följa med. Jag ska inte vara med Justin förrän fem-halv sex. Då kan jag köpa något fint att ha på mig ikväll."
Kate sken upp, "Är det säkert? Du behöver inte."
"Jo, jag kan följa med dig. Vi slutar ju vid två, men jag kan inte vara borta i flera timmar."
Hon nickade, "Förstår. Men vad snällt av dig." Jag log och funderade sedan på vad jag och Justin skulle göra. Mysa - som vi hade planerat - men kanske kunde jag överraska honom med middag? Istället för att vi köper hämtmat? Ja, det skulle han säkert gilla.
"Hur går det för dig och Justin då?", undrade Kate nyfiket och kände på tyget till en klarblå topp med vita mönster. Jag tvekade på om jag skulle berätta hur det verkligen var. Men det var inget jag egentligen kände för att prata om, så jag ryckte bara lätt på axlarna. "Det går bra." Jag kastade henne ett leende och tog sedan ned en helvit klänning"Vad roligt att höra. Hur går det med hans album då?" Jag granskade klänningen och hängde sedan tillbaka den. "Bra. Han kommer hinna bli klar i tid verkar det som."
Hon nickade och log mot mig, "Kul." Jag nickade till och tog några steg åt höger. Jag tog ned flera olika klänningar men ingen föll mig i smaken. Så jag gav upp och väntade på Kate så vi kunde gå till nästa affär.
Hon skulle endast ha en blåa toppen, så när den var betald gick vi vidare till nästa affär. "Ska du inte in dit?", sa Kate på vägen. Hon nickade menande och när jag vred på huvudet åt samma håll fastnade min blick på skylten "Victoria's Secret." Jag visste att det fanns vanliga kläder inne i den affären, men jag kände på mig att Kate syftade på underkläderna. Jag skakade på huvudet och hennes ögonbryn sänktes. "Varför inte? Justin skulle nog gilla det." Hon flinade men när jag inte svarade sa hon bara, "Åh." Jag log menande. "Ni har inte...?"
"Nope. Vi har ju bara varit tillsammans i en månad." Okej, en månad och tolv dagar för att vara exakt. "Men är det konstigt?"
"Nej, självklart inte. Ni ska båda vara säkra på det först." Hon log och klappade mig lätt på ryggen innan vi gick in i en affär. Vi gick runt där inne en stund och jag lyckades hitta en klänning som jag kunde ha på mig till middagen. Den var lila och hade svarta kedjor hängandes över.
När jag hade köpt den gick vi bara runt en kort stund till, och sedan åkte vi hem då Kate inte hittade något mer, och jag var tvungen att förbereda.
Så vad skulle jag göra för mat? Jag tittade i kylskåpet och skafferiet, men vi hade så mycket så det var svårt att bestämma sig. Men så såg jag att vi hade pasta och köttbullar. Det var perfekt. Jag visste att Justin älskade det, och det gjorde jag med.
Det gick bra att göra maten, och vid tjugo i fem var allt klart. Jag dukade och sedan gick jag upp till mitt rum för att byta om. Jag bättrade först på mina skruvar och mitt smink, sedan bytte jag om till min nya klänning.
Förväntansfull och otålig satt jag vid bordet inne i vardagsrummet som stod bakom tv:n. Jag hade faktiskt aldrig ätit vid det bordet, men det var väl till för lite större middagar - när det är fler än bara jag, Justin och Pattie som ska äta.
Jag väntade och väntade och när klockan slog sex så hade Justin fortfarande inte kommit, men han skulle väl bara bli lite sen. Maten hade dock börjat bli kall, men det var väl bara att värma det.
När klockan var sju beslutade jag mig för att ringa honom. "Grattis! Du har kommit till Justins telefonsvarare! Jag kan inte prata nu men lämna ett meddelande så ringer jag upp."
Jag suckade men sa sedan, "Hej, babe. Um, klockan är sju. Var är du? Ring mig." Det var allt jag sa, sedan la jag på.
Efter ytterligare en timme började jag bli orolig över att något hade hänt, då Justin inte hade kommit hem eller hört av sig. Just när jag tänkte ringa honom igen - ringde han mig. Jag svarade på sekunden. "Justin, hej!", svarade jag. "Babe, jag är så ledsen för att jag inte har hört av mig."
"Var är du?"
"I studion, och jag blir nog kvar någon timme till eller två. Jag måste spela in den sista delen till en låt." Jag svalde hårt och kände hur mitt hjärta sjönk. "Åh."
"Men du hade inte fixat något till myskvällen, va?"
Jag såg på våra tallrikar med mat och sedan på alla ljus jag lagt i lyktor och placerat ut lite här och där.
"Nej." Jag svalde och suckade inombords, "Men kan du inte fixa med låten och det imorgon då?"
"Då ska jag börja spela in en annan låt. Jag vill gärna bli klar med den här nu så det är gjort. Men kan vi inte ta middagen på onsdag? För imorgon ska jag hit igen." Jag tänkte efter, och jag hade inget att göra då, men ändå svarade jag "Kanske." Jag hörde själv hur kall jag lät, men jag var besviken och arg. Besviken över att han inte kommer, och arg över att han lovar saker som han sedan inte håller. "Jag är verkligen ledsen, gumman. Jag hoppas du förstår."
"Ja."
"Okej. Vi ses sen." Jag nickade till, trots att han inte kunde se det, och la sedan på. Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Att han missar en middag låter kanske inte som en stor grej, men det är det. En kväll kunde han inte ens vara med mig. Kanske betyder det här inte lika mycket för honom som det gör för mig.
Klockan hade precis slagit tio när Justin och Pattie kom hem. Då hade jag redan dukat bort allt, gjort mig i ordning, och gått till sängs. Jag hörde dem prata nere i hallen, och sedan hörde jag fotsteg i trappan. Ljudet av dem kom närmare och närmare och sedan knackade det på min dörr. "Alison?", sa Justin. Jag svarade inte, men ändå hörde jag hur han öppnade dörren. Då slöt jag mina ögon. Jag hörde hur han kom fram till mig och kände sedan hans hand mot min axel. "Är du vaken?", viskade han. Jag låg bara tyst och stilla, och hoppades att han snart skulle gå. Han suckade lätt och sa sedan, "Sov gott." Jag kände hans läppar mot min kind och sedan hur han strök handen över mitt hår. Därefter hörde jag hur han gick igen och stängde dörren efter sig.
Vad tycker ni? Tycker ni Alison överreagerar eller var det verkligen taskigt det Justin gjorde? Kommentera gärna!
Ha en bra helg! ♥
Kapitel 48 - It's Time To Say Goodbye
"Ey", sa killen och tog tag i Cameron's arm. Då släppte han Kate igen och slog killen med knytnäven. "Vad i helvete...?!" Killen slog honom tillbaka och sedan var ett slagsmål igång. Jag stod med Paige och Kate vid trappan och visste inte vad jag skulle göra. Men jag insåg att jag var tvungen att försöka stoppa det, så jag försökte dra bort killen medan Kate och Paige försökte dra bort Cameron. Vi lyckades och både Cameron och den andra killen blödde i ansiktet. "Jag är ledsen", sa jag till killen och släppte honom.
"Han förtjänade det." Han torkade sig om munnen med handen och gick sedan nedför trappan. Cameron andades häftigt och såg på oss. "Äckliga slynor." Ingen av oss sa något, utan vi bara vände oss om för att gå ned vi med. Jag tittade bak för att ge Cameron en sista blick och då sprang han emot mig och knuffade mig igen. Jag vinglade bakåt och nästa sekund rullade jag nedför trappan.
"Ey", sa killen och tog tag i Cameron's arm. Då släppte han Kate igen och slog killen med knytnäven. "Vad i helvete...?!" Killen slog honom tillbaka och sedan var ett slagsmål igång. Jag stod med Paige och Kate vid trappan och visste inte vad jag skulle göra. Men jag insåg att jag var tvungen att försöka stoppa det, så jag försökte dra bort killen medan Kate och Paige försökte dra bort Cameron. Vi lyckades och både Cameron och den andra killen blödde i ansiktet. "Jag är ledsen", sa jag till killen och släppte honom.
"Han förtjänade det." Han torkade sig om munnen med handen och gick sedan nedför trappan. Cameron andades häftigt och såg på oss. "Äckliga slynor." Ingen av oss sa något, utan vi bara vände oss om för att gå ned vi med. Jag tittade bak för att ge Cameron en sista blick och då sprang han emot mig och knuffade mig igen. Jag vinglade bakåt och nästa sekund rullade jag nedför trappan.
"And I'm sorry if I pushed you away... 'cause I need you here..." , sjöng jag för mig själv och skrev sedan ned det i mitt block. Jag satt vid mitt skrivbord och jobbade på en jullåt och det gick faktiskt väldigt bra. "And I want for you to know... oh", fortsatte jag och skrev ned det med. Innan jag hann fortsätta började min mobil vibrera. Jag sträckte mig efter den där den låg på kanten och tittade på skärmen. Jag rynkade pannan lite när jag läste att det var Paige. Hon hade aldrig ringt förut, så varför gjorde hon det nu?
"Hej, Paige", sa jag.
"Hej, Justin, det är Paige. Uhm, Alison har råkat ut för en olycka." Jag tappade min penna och reste mig hastigt upp, "Mår hon bra?!"
"Inte precis, men hon behöver inte föras till sjukhus i alla fall."
"Ska jag komma och hämta er?"
"Det skulle vara jättesnällt om du kunde göra det."
Hon gav mig adressen och sedan la vi på. Jag sprang ned till hallen, kastade på mig min jacka och sprang sedan ut till bilen. Mitt hjärta dunkade hårt medan jag körde och det kändes som om jag inte kom någonstans. Som om jag bara körde och körde. Men till slut kom jag till gatan och såg direkt vilket hus det var. Precis när jag öppnade bildörren för att stiga ut fick jag se Paige och Kate komma med Alison mellan dem. Hon höll en ispåse mot ansiktet och jag kunde se att hon haltade. Jag sprang fort över vägen och fram till dem. "Vad är det som har hänt?!"
"Hon blev knuffad nedför trappan av en kille. Han var dock stupfull", sa Paige.
Jag såg genast på henne, "En kille? Vad menar du, gjorde han det på mening?!" Hon nickade. Jag såg på Alison och la min hand om hennes kind. "Älskling, är du okej?"
"Jag vill bara hem", sa hon med blicken ned i backen.
Vi hjälpte henne till bilen och sedan bad jag Kate att visa mig vem det var som hade knuffat henne. "Justin", sa Alison och tog bort ispåsen för att se mig i ögonen, "Låt honom vara. Han är inte värd det, och det kommer inte göra någon skillnad på vad som har hänt." Jag visste att hon hade rätt, och jag visste att man inte skulle hantera saker med våld, men jag var så arg. Inte bara för att det var en kille som gjorde det, utan för att någon över huvud taget hade gjort något sådant mot henne. "Kan vi inte bara åka hem nu?" Jag såg på henne och lät min knytnäve slappna av. "Okej. Vi åker hem." Jag böjde mig fram för att kyssa hennes panna och sedan hoppade jag in i framsätet.
Denna kväll hade mamma också gått och lagt sig när vi kom hem. Men nu var klockan ändå halv ett på natten. Jag hade min arm om Alison's midja och ledde henne in i huset. Hon stönade tyst för varje steg hon tog och hennes grepp om mig blev starkare. När vi var inne i hallen och ytterdörren var låst så böjde jag mig ned för att ta upp henne i mina armar. "Du behöver inte", sa hon och jag kunde se ett litet leende på hennes läppar. "Jag tror jag gör det", log jag. Jag bar upp henne för trappan och in i hennes rum där jag försiktigt la ned henne på sängen. Sedan satte jag mig ned bredvid och la min hand om hennes kind. Hon tog då bort ispåsen och då kunde jag se att hon blödde från den högra sidan av ansiktet. Men hon blödde också från underläppen.
Jag gick snabbt in i hennes badrum för att hämta blött papper som jag sedan torkade bort blodet med. "Vill du berätta vad som hände?" Hon pressade ispåsen mot ansiktet igen och grimaserade, "Kate var med den här killen Cameron, och när vi skulle hem så hittade jag och Paige henne på övervåningen med honom. Han höll på med henne mot hennes vilja, så när han tänkte ta med henne in i ett sovrum så drog jag i hans arm och... han blev arg. Han hamnade i slagsmål med en annan kille och ja, när jag, Kate och Paige skulle gå nedför trappan så knuffade han mig. Han var väl arg för att jag stoppade honom. Men han var han väldigt full, så han visste väl inte riktigt vad han gjorde..."
"Herregud..."
"Det blev typ kaos när jag låg på golvet. När jag inte rörde mig så trodde folk att jag hade dött, men jag hade bara svimmat. Dock vaknade jag inom någon minut." Jag strök bort hennes hår samtidigt som jag med min andra hand tog hennes och flätade in mina fingrar. "Jag är så ledsen... men vi ska vara glada över att du inte bröt något." Hon nickade kort. Sedan böjde jag mig ned över henne för att kyssa henne men då vände hon bort huvudet. "Blöder jag inte från läppen?"
Jag skakade på huvudet, "Inte längre."
"Okej, då kan du få kyssa mig." Jag log och pressade mina läppar mot hennes. När jag satte mig upp igen log hon. "Vill du sova här inatt?"
"Gärna", svarade jag utan att tveka.
Jag gav henne ännu en kyss innan jag lämnade hennes rum för att gå in i mitt. Där bytte jag om och borstade tänderna, och när jag var tillbaka i Alison's rum kom hon ut från badrummet klädd i lila pyjamasbyxor och en helgrå t-shirt. Nu kunde jag se att hon hade ett blåmärke på armen också. "Hur går det?", sa jag och nickade mot blåmärket. "Jag klarar mig." "Är det säkert att du inte behöver åka till sjukhus? Du kan ha fått en skad-" Hon ruskade på huvudet och tog mina händer, "Jag behöver inte åka till något sjukhus. Men jag uppskattar att du bryr dig. Det blir nog bättre under natten." "Okej. Vi får hoppas det." Jag gav henne en kyss i pannan och sedan kröp vi ned under hennes tjocka varma täcke. Jag flyttade mig tätt intill och la min arm om hennes överkropp. Hon la upp sin arm över min så att hon sedan kunde ta min hand. "Tack för att du hämtade oss", sa hon tyst. "Tack för att du alltid är där." Jag log för mig själv, "Tack själv."
Som tur var så hade Alison inte lika ont morgonen därpå. Men hon haltade fortfarande och blåmärktet på armen och såret i ansiktet var kvar. Men det skulle förhoppningsvis försvinna snart.
"Vad ska du göra idag?", jag kände Alison's armar glida runt mig bakifrån och sedan hennes haka mot min rygg. En rysning gick genom min kropp och långsamt vände jag mig om för att möta hennes glittrande ögon. "Jag ska iväg och jobba på albumet." Hon gjorde en sorgsen min och la båda handflatorna på min bröstkorg. "Jag skulle gärna ta med dig, men jag måste vara fokuserad..." Jag log och lutade mig framåt. "Och det kan jag inte vara om du är där. Du är för underbar." Ett leende spred sig i hennes ansikte och munnen öppnades för att släppa ut ett lätt skratt. "Snyggt räddat. Men vet du vad? Det är du som är underbar." Hon kysste mig och nu gick istället den där pirriga och lyckliga känslan genom min kropp. "Justin!", ropade mamma nere från hallen - men jag låtsades inte om det. Jag öppnade munnen för att låta Alison's tunga glida in och min mötte hennes. Samtidigt som jag lätt tryckte upp henne mot min sovrumsdörr, gled hon upp sina varma händer under min tröja. Inte långt upp, men bara så att de kom under tröjan. "Justin, kommer du?!" Jag visste att jag inte kunde missa mötet, men jag ville inte lämna Alison heller. Det var så mycket passion och jag älskade det. "Jag är ledsen", mumlade jag mot hennes läppar och drog mig ifrån. Vi båda flåsade lätt med våra pannor lutandes mot varandra.
"Det är okej. Jag gick igår, nu är det din tur. Sedan vill jag ha dig för mig själv."
Jag skrattade och drog in henne i en kram. "Och jag dig. Vi ses senare."
ALISON'S PERSPEKTIV:
Svetten rann från flyttgubbarnas ansikten. De hade tydligen burit möbler i flera timmar, och nu var allt klart. Allt var packat och inne i flyttbilar. Och familjen Davis var redo för att sätta sig i deras bil och åka till flygplatsen. De senaste tre dagarna hade gått så fort och nu var onsdag här. Jag visste att det skulle bli jobbigt att säga hejdå, men nu när jag, Paige och Kate väl stod här för att göra det, kändes det så mycket jobbigare. Min vän skulle flytta. Min vän som alltid hade lyssnat och funnits vid min sida när jag inte hade någon annan. Nu var det den 19 oktober och vi träffades den 4 augusti. Vi hade alltså bara känt varandra i ungefär tre månader, men det kändes mer som att vi hade känt varandra hela livet. Som sagt, det är inte så att vi aldrig kommer kunna se varandra igen, men när? Det är frågan. Kanske kommer vi någon gång försöka planera en träff och så kommer det aldrig bli av. Eller tvärtom. Kanske kommer vi faktiskt kunna hålla kontakten.
När Kate och Paige hade fått sagt sitt "vi ses", gick jag och Matt bort från allt folk. Vi gick tillbaka in i huset och upp till hans rum. Där stod vi båda tysta en stund och bara tittade oss omkring i det tomma rummet. "Jag är glad att vi flyttar nu, och inte för tre månader sedan", sa han plötsligt. Jag såg på honom och han såg på mig. "För då hade jag ju aldrig fått träffat dig." Jag log och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. "Jag säger detsamma." Jag gav honom en kram och när vi släppte varandra hade han fått tårar i ögonen. kunde jag se att han ögon också tårades upp. Kort därefter kramades vi igen. Vi båda snyftade och när vi avbröt torkade vi oss samtidigt under ögonen som därefter ledde till att vi brast ut i skratt. Sedan la Matt sina händer på mina axlar och såg mig djupt i ögonen. "Ta det lugnt nu, och lycka till med allt."
"Det är du som ska ha lycka till. Jag hoppas allt blir bra med skolan, hemmet och allt. Jag hoppas verkligen att du kommer trivas där borta." Han nickade, "Och visst ska vi försöka att hålla kontakten?"
"Självklart."
Vi gick tillbaka ut och då var det dags. Några av hans släktingar var med och de verkligen grät. När de hade sagt hejdå gjorde jag det igen. Jag gav hans föräldrar en varsin kram och sedan Matt en till. "Vi ses", sa han i mitt öra. "Vi ses." Jag kramade om honom hårdare och drog in hans doft. En sista gång. Sedan lät jag honom gå. Vi alla samlades i en klump och familjen Davis klev in i bilen. Den startades och vi alla höjde våra händer för att vinka. Sedan la jag mina armar om Kate och Paige's axlar och bara tittade på hur bilen åkte iväg. Det kändes konstigt när jag tänkte på att han faktiskt skulle flytta till Kalifornien. Att han inte kommer sitta på bussen med mig och Paige, och att han inte kommer gå med oss i skolan. Men han verkar redo för en ny start, och jag är glad att han får en.
Ganska tråkigt kapitel, men hoppas det var okej. Och att Alison trillade nedför en trappa var väl inte mycket till drama, men novellen är inte slut, och jag har en del idéer nu ;) Så stay tuned! (Nästa kapitel kommer inte ta 5 dagar bara så ni vet, för det är typ redan klart.)
Kapitel 47 - Won't Let Go
"När... när flyttar du?"
"Om fem dagar. På onsdag."
"Så snart?"
"Ja. Mamma och pappa har tydligen pratat om det här ett tag, och de har hittat ett hus så... ja."
Jag tittade upp igen. "När fick du reda på det?"
"I måndags, när jag kom hem från skolan." Jag bara nickade och tittade sedan bort. Jag försökte hålla tårarna inne, men jag är ju som jag är, och klarade det inte. Jag grät inte hysteriskt, utan fällde bara några tårar.
Jag visste att den här flytten skulle göra så att vi skulle tappa kontakten. Jag kände det på mig.
"Ali", sa Matt och vände tillbaka mitt huvud. "Jag är ledsen." Jag torkade tårarna och såg honom i ögonen. "Jag kommer sakna dig." Han flyttade sig närmare och gav mig en kram. "Jag kommer sakna dig med."
"När... när flyttar du?"
"Om fem dagar. På onsdag."
"Så snart?"
"Ja. Mamma och pappa har tydligen pratat om det här ett tag, och de har hittat ett hus så... ja."
Jag tittade upp igen. "När fick du reda på det?"
"I måndags, när jag kom hem från skolan." Jag bara nickade och tittade sedan bort. Jag försökte hålla tårarna inne, men jag är ju som jag är, och klarade det inte. Jag grät inte hysteriskt, utan fällde bara några tårar.
Jag visste att den här flytten skulle göra så att vi skulle tappa kontakten. Jag kände det på mig.
"Ali", sa Matt och vände tillbaka mitt huvud. "Jag är ledsen." Jag torkade tårarna och såg honom i ögonen. "Jag kommer sakna dig." Han flyttade sig närmare och gav mig en kram. "Jag kommer sakna dig med."
Mina ben blev svaga när jag fick se henne. Klädd i en olivgrön klänning kom hon nedför trappan. Hennes blonda lockar studsade lätt och hennes rosafärgade läppar var formade i ett brett leende. Jag kunde inte slita blicken från henne, och det var inget jag ville heller. "Wow...", fick jag fram och svalde. Hon tog ett sista steg ned och log nervöst. "För mycket?" Jag skakade på huvudet och gick fram till henne. "Du ser fantastisk ut." Jag placerade mina händer på hennes midja och kysste hennes läppar mjukt. "Du ser inte så dum ut du heller." Hon tittade ned på min grårutiga skjorta under min jacka, och sedan ned på mina svarta jeans. På fötterna hade jag ett par hellila Supras. Jag skrattade och Alison's blick åkte upp till mitt ansikte igen. "Redo att gå?" Hon gick förbi mig och bort till hatthyllan. När hennes svarta jacka var på nickade hon. "Nu är jag det."
Vi åkte inte till Bone's Steakhouse, utan till Ruth's Chris Steak House. Vi fick ett bord intill en vägg och när vi hade satt oss började musik spelas. Vi båda vände oss mot den lilla scenen på andra sidan rummet, och tittade på mannen med en fiol och på kvinnan vid pianot. Sedan såg jag på Alison och tog hennes hand över bordet. Då vred hon på huvudet och mötte min blick. Jag böjde mig fram och kysste hennes hand, och då gav hon ifrån sig en fniss. Hon tittade åt sidan igen och då såg jag hur hennes leende försvann.
"Vad är det?", frågade jag oroligt.
"Det är en kvinna där borta som verkar ta kort." Jag såg från vänster till höger och fick syn på en kvinna i 30-års åldern som satt och höll upp sin mobil mot oss. Hon mötte min blick och sänkte genast mobilen och tittade bort. Det gjorde mig irriterad, jag ogillar verkligen när folk sitter och tar smygkort. "Men det är okej", fortsatte Alison, "Det är väl bara att vänja sig. Jag träffade förresten på två paparazzis när jag kom hem från skolan idag. De skrek mitt namn och kom mig väldigt nära."
Jag suckade tungt. "Jag är ledsen. Om jag kunde göra något åt det, så skulle jag."
"Jag vet. Men du...", hon såg på våra händer, "Nu kommer ju folk märka att det är något mellan oss." Jag log och drog med min tumme över hennes hand. "Det gör inget, det gör de nog redan. Om inte du tycker att det gör det?"
Hon skakade på huvudet, "Jag vill inte gömma mig med dig. Så nej, det gör inget."
Vi fick våran mat serverad och medan vi åt kunde jag se hur folk satt och tog kort. Jag försökte att inte bry mig, men det var ganska svårt, trots att jag har varit med om det hundratals gånger förut. Hur respektlöst som helst. "Jag träffade Matt i parken idag", sa Alison och drack ur sitt glas som var fyllt med dricka, "Hans föräldrar har båda fått jobb i Kalifornien så han ska flytta dit på onsdag." Hon ställde ned glaset och torkade sig sedan om munnen med sin servett. Jag kände inte att jag blev ledsen över det, men jag tyckte synd om Alison. De är ju vänner. "Vad tråkigt att höra. Vad tycker han om det?"
"Han verkar se fram emot det. Han har aldrig bott någon annanstans än här så, ja, det blir väl spännande." Jag nickade. "Vi ska försöka hålla kontakten", fortsatte hon, "Men jag tror inte det kommer funka."
"Varför inte?" Hon ryckte på axlarna, "Jag tror bara inte det. Men vi får väl se hur det blir." Jag nickade igen och stoppade in den sista köttbiten i min mun. Vi hade båda ätit kött och potatis.
Sedan la jag ned mina bestick och suckade. "Gud, vad mätt jag är."
Alison nickade instämmande, "Samma här."
Jag log, "Var det gott då?"
"Ja, jättegott. Vad tyckte du?"
"Samma."
Hon log tillbaka och såg sig fort omkring. Jag gjorde detsamma och nu kunde jag inte se någon sitta med en mobil uppe. Men Alison såg fortfarande lite obekväm ut. "Babe", sa jag, "Vill du gå?"
"Vi kan sitta kvar en stund om du vill."
"Nej, vi kan gå."
"Okej."
Vi tog på oss jackor, betalade, och lämnade sedan restaurangen.
"Vart vill du åka nu?", frågade jag när vi båda hade satt oss i bilen.
"Jag vet inte... stranden? Om du vill?" Jag log och startade bilen, "Visst."Jag gick runt bilen och tog hennes hand. Sedan gick vi över gräset och ned till sanden. Det var ganska blåsigt och kallt. Och tomt. Det var lite förvånande, då det alltid brukar vara någon här, trots årstid och väder. Vi gick tysta längs stranden till ljudet av de stora vågorna. Vi stannade till slut och då la jag mina armar om hennes bröstkorg bakifrån och hon lutade sig bakåt mot mig. Så stod vi en lång stund innan vi beslutade oss för att sätta oss ned i sanden. Alison hade ju bara klänning, men försäkrade mig om att det inte gjorde något. Vi skulle ändå inte sitta ned så länge.
Jag satt med mina ben isär och Alison satt emellan. "Justin... jag är rädd", sa hon plötsligt. Jag tog bort mina armar jag hade om henne, så att hon kunde vända sig om mot mig. Jag kunde mycket väl se i hennes ögon att hon var rädd, och jag blev direkt orolig över vad det var. "Jag är rädd att jag ska förlora dig", sa hon tyst med blicken på våra sammanflätade händer. "Och Pattie, Paige och Kate... jag har redan förlorat mina föräldrar och Haley, och snart Matt på ett sätt." Jag blev ledsen av att höra det, att hon går runt och tänker så. Visst händer det att jag också tänker på det ibland, men det annorlunda för Alison. Själv har jag har aldrig förlorat en familjemedlem.
"Alison", sa jag lika tyst och lyfte upp hennes ansikte för att se in i hennes ögon. "Du kommer inte förlora mig."
Hon bara stirrade in i mina ögon. "Du kan inte säga så." Jag fuktade mina läppar och försökte få ihop mina ord. "Jag menar inte att jag tror att du ska lämna mig igen... men-"
"Du", avbröt jag och la mina händer om hennes kinder. "Jag kommer alltid vara med dig. De andra också. Tänk inte så."
Hon svalde hårt och sedan nickade hon. "Okej... förlåt..."
"Hey", jag log lite och drog bak hennes hår, "Du har inget att säga förlåt för." Hon log och då böjde jag mig fram för att kyssa henne. Hon besvarade den, och i den stunden kände jag inte av den kalla vinden alls. Jag kände bara värme. Värme, lycka och glädje.
Vårat hem var nedsläckt när kom tillbaka. De enda lamporna som var tända var de utomhus och taklampan i hallen. Mamma hade redan gått och lagt sig, trots att klockan bara halv elva. Jag och Alison gjorde direkt i ordning oss för kvällen, och sedan möttes vi igen för att gå ned till vardagsrummet och se på en film. Medan hon fixade filmen, fixade jag lite snacks. För att inte väcka mamma så tog jag inte popcorn, utan flera olika godispåsar som jag hällde upp i en stor skål. Dricka tog jag självklart också med mig. När allt var ordnat slog vi oss ned i soffan med en stor filt. Jag la upp mina fötter på fotpallen framför mig och la min arm om Alison som satt tätt intill mig. "Vilken film blir det?", frågade jag och tryckte in några godisar i munnen.
"Det får du se."
ALISON'S PERSPEKTIV:
Jag slog upp mina ögon och visste till en början inte vart jag var. Men så kände jag doften, hjärtslagen, hörde andetagen och såg eftertexterna rulla på tv:n. Då fick jag ihop allt. Jag satte mig försiktigt upp för att inte väcka Justin och sträckte på mig. Sedan tog jag Justin's mobil som låg vid hans mage och tittade på klockan. Fem över halv ett på natten var den. Jag suckade och tänkte lägga mig ned igen, men kände att jag behövde ta lite luft först. Jag lät den stora filten ligga kvar över Justin, och virade en annan om mig innan jag gick ut. Jag gick upp på kullen där solstolarna var och stannade där. Jag drog in ett djupt andetag och andades sedan ut. Min blick var fastklistrad på himmelen och kunde se hur tre av stjärnorna var starkare än de andra. Jag log för mig själv såg på dem länge. "Om ni är där uppe... om ni hör mig... så vill jag bara att ni ska veta att jag verkligen saknar er. Jag tänker på er varje dag, och jag kommer aldrig någonsin sluta älska er. Och så vill jag bara att ni ska veta att jag är lycklig igen. Väldigt lycklig." Jag kände hur mitt leende blev bredare. "Vi ses snart." Jag gjorde en lätt slängkyss och gick sedan tillbaka in.
Nästa gång jag vaknade var på morgonen runt kvart över tio. Justin var redan uppe och jag kunde höra honom prata med Pattie i köket. När jag skulle sätta mig upp la jag märke till att jag hade en kudde under huvudet och täcke över mig. Justin. Jag satte upp mitt rufsiga hår i en tofs och gick sedan ut i köket. Där satt båda två och åt våfflor. "Godmorgon", sa Pattie och log. "Sovit gott?" Jag nickade och gnuggade mina ögon. Sedan såg jag på Justin. "Var det du som la dit en kudde och mitt täcke?" Han nickade och log med fulla munnen av mat. Jag fnissade och gick fram till honom för att ge honom en kram. "Det var gulligt av dig", sa jag och släppte honom igen. Han svalde och sa sedan, "Ja, jag är ganska gullig av mig." Vi alla skrattade och sedan gav jag Pattie en kram. Därefter gick jag och tog våfflor, grädde och sylt och slog mig ned bredvid Justin. "Vad ska ni göra idag då?", frågade Pattie.
"Jag ska ju på det där mötet som Scooter ringde om förut", svarade Justin. "Ett möte om albumet", förklarade han med blicken på mig.
Jag nickade. "Och jag ska se om Paige och Kate vill göra något."
Jag gick och ringde dem direkt efter frukosten, och vi bestämde att vi skulle vara hos Kate. Sedan började jag göra mig i ordning. Det tog mig två timmar då jag var tvungen att duscha också.
"När ska ni på mötet?", frågade jag när jag var tillbaka på nedervåningen. Jag stod i hallen och tog på mig min jacka och Justin stod med mig. "Om en timme ungefär."
"Okej. Hoppas det kommer gå, med albumet och allt."
"Jag med."
När mina skor var på hörde jag en bil utanför och tittade genast ut genom hallfönstret. "Paige är här." Jag vände mig om mot Justin som då gick fram till mig. "Vi ses senare", log han.
Jag nickade, "Hejdå, babe." Jag kysste honom och gick sedan ut genom dörren.
Direkt vi hade slagit oss till ro i Kate's stora vardagsrum berättade jag om Matt's flytt. De blev båda chockade och ledsna, men inte så att de grät. "Hur känner du om det?", frågade Kate och såg på mig.
"Det är väl tråkigt, men det är ju inte så att vi aldrig kommer kunna ses igen. Vi kan ju flyga dit ibland och hälsa på." Båda två nickade och log.
"Det skulle vara grymt", Kate log bredare, "Vi tre i Los Angeles."
"Vi kommer gå vilse", sa Paige.
"Inte om vi har en karta. Och dessutom så kommer säkert Matt känna till stället då." Paige bara himlade med ögonen och Kate flinade. "Så, vad ska vi göra idag?", sa hon sedan. "Något roligt vill jag göra."
"Inte något tråkigt då?", nu var det Paige som flinade och Kate som himlade med ögonen. "Vi ka-" Plötsligt började det ringa och det visade sig vara Kate's mobil. Hon drog upp den ur sina mörkblåa jeans och vände på den så skärmen var uppåt. "Det är Shelly." Hon tryckte på skärmen och pressade sedan mobilen mot örat. "Hej... har han? Kul. Vi får se, jag måste fråga Paige och Hawaii först." Hon flinade mot mig och fortsatte, "Okej, tack. Hejdå." Hon tog bort mobilen, tryckte på en knapp och tittade sedan upp på mig och Paige med ett leende. "Jag tror vi kommer göra något roligt idag. Det är fest hemma hos Jake!" Jake Garcia a.k.a killen som alltid har en fest helgen efter att skolan har börjat efter sommarlov. "Kul", sa Paige, "Jag vill gå. Vill du?" Hon såg på mig. "Visst, varför inte?"
Festen skulle börja vid åtta, så jag och Paige åkte hem halv sju, då vi hade bestämt oss för att åka dit halv nio. Då skulle det helt säkert vara mycket folk.
Justin var den enda som var hemma, Pattie var hos familjen Beadles. "Varför följde inte du med?", frågade jag och drog galgarna mina klänningar hängde på, fram och tillbaka. Justin slog sig ned i min soffa och svarade, "Jag orkade inte. Mötet tog några timmar så jag ville hem och vila."
"Just det, hur gick det?"
"Jättebra. Vi ska ha två-tre till, sedan börjar skriv-processen och så."
"Det låter spännande." Jag kastade honom ett snabbt leende och tog ned min lila klänning som hade kedjor på axlarna, och höll upp den. "Vad tycker du om den här?"
"Den är fin. Alla dina kläder är fina, det är bara att ta något."
Jag log, "Aw, tack. Men så enkelt är det inte. Kommer strax, ska bara prova den." Jag började gå mot dörren och då sa Justin, "Eller så kan du byta om här inne." Jag tittade bak på honom och nu satt han bakåtlutad med ett flin på läpparna. Jag drog långsamt ned mitt band till mitt rosa linne och sedan det andra lika långsamt. "I dina drömmar." Jag flinade och gick in i badrummet. "Det där är inte rättvist!", ropade han och jag bara skrattade.
När jag hade bytt om gick jag in i garderoben igen och snurrade ett varv. "Så... ska jag ta den här?"
"Gör det du. Den är inte för mycket eller för lite."
"Great. Då ska jag bara bättra på mina skruvar och smink."
När jag var helt klar kom Justin in till mig. "Vad vacker du är", sa han och kramade om mig bakifrån. Hela jag blev varm och fick den där trygga känslan som jag alltid får när jag är i hans armar. "Synd att du inte kan följa med", sa jag och såg på honom i spegeln. "Det är lugnt. Men ha det så roligt, gumman." Jag vände mig om och la mina armar om honom. "Tack." Jag kysste honom och kände hur han pressade mig intill honom. Kyssen blev hela tiden mer och mer passionerad och jag ville bara ha mer. Jag fick inte nog av honom.
Justin lyfte försiktigt upp mig på badrumsbänken och placerade sina händer på sidorna av mina lår. Plötsligt hörde jag ett ljud som kom utifrån, men struntade i det. Sedan hörde jag det igen och insåg då att det var Paige som tutade. Då avbröt jag och andades ut. "Jag måste gå."
Justin lutade sin panna mot min, "Bara en stund till?"
"Tyvärr." Han drog sig bakåt igen och lyfte ned mig från bänken igen. "Alright. Jag låter dig gå... för denna gång." Jag fnissade och kysste honom hårt innan jag sprang ned.
Det var mycket mer folk än sist, och det verkade inte bara vara från skolan. "Det här kommer verkligen bli en bra kväll!", sa Kate glatt när vi var inne i huset, "Ser ni killarna eller?" Jag och Paige såg på varandra medan Kate's huvud vreds från vänster till höger, upp och ner. "Eller vad säger du, Paige?"
"Jo, visst."
"Du har ju redan kille", Kate såg på mig. "Förresten, hur går det med er? När ska ni berätta för alla andra?"
"Det har vi typ redan gjort. Vi höll handen igår när vi var ute på våran middag, och folk tog kort så... ja."
"Aww. Var försiktig när du är ensam ute bara. Jag menar, ett fan kanske hoppar fram från ingenstans oc-" "Kate", sa Paige menande, Håll tyst." Kate såg på mig igen och la sin hand på min axel. "Förlåt, Ali. Men var försiktig."
Jag nickade, "Det ska jag."
"Nu ska jag i alla fall leta upp en riktigt snygg kille. Vi ses." Hon log stort innan hon gick iväg, in i folkmassan. Jag och Paige stod kvar och visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen. Musiken blev högre och fler folk omkring oss började dansa. De flesta dansade verkligen galet, som om det inte fanns någon morgondag. De var förmodligen bara fulla.
Vi gick in i köket och blandade i ordning en varsin drink som vi sedan tog med oss in i det stora vardagsrummet. Då det inte fanns någon plats i någon av sofforna så ställde vi oss mot väggen vid det breda fönstret. På andra sidan rummet fick vi se Kate stå och dansa med en kille. Han var lång och mörkhårig, och såg rätt välbyggd ut. "Ska inte du dansa med någon då?", sa jag i Paige's öra.
"Jag väntar tills någon kommer fram", svarade hon.
"Då behöver du inte vänta längre." En annan mörkhårig kille kom mot oss, och hade sin blick klistrad på Paige. Han sa något i hennes öra och drog sedan med henne ut till mitten av golvet. Jag log för mig själv och tog en till klunk av min dricka. Till slut gick jag också ut och började dansa, men när jag såg en ledig plats i en av sofforna gick jag och satte mig. Då lämnade tjejen bredvid mig soffan, men platsen blev fort tagen av en kille som helt klart hade fått för mycket att dricka. "Hey där", sa han och såg på mig med trötta ögon. Han stank alkohol. "Hej", sa jag och flyttade mig en bit ifrån honom. Då flyttade han efter. "Du är riktigt snygg", sa han och gav ifrån sig ett konstigt ljud. Sedan la han sin hand på insidan av mitt lår och kom ännu närmare. Jag slog genast bort hans hand och reste mig upp. "Vad är det?", hörde jag honom säga. Jag bara gick ut genom glasdörren bakom mig och kom då ut till gården. Jag gick till den delen där det inte var mycket folk och satte mig vid ett träd. Marken var kall, men jag brydde mig inte. Här skulle jag i alla fall få vara ifred.
Festen var inget märkvärdigt. Jag var bara med Paige då Kate var med killen som visade sig heta Cameron. "Vad säger du? Ska vi ta och leta upp henne och dra?", sa Paige och ställde ifrån sig sin mugg. Jag var trött och kände inte för att vara kvar, så jag gick med på det. Vi letade först på nedervåningen och gården, och gick till sist upp till övervåningen. Där uppe, mot en vägg, stod de. Cameron var pressad mot Kate och verkade kyssa hennes hals. Hon såg inte alls ut att gilla läget. Jag och Paige såg på varandra innan jag gick närmare. "Du, Cameron", sa jag och la min hand hans axel. Då vände han sig om och såg på mig, "Vad?" Han stank också alkohol, och det äcklade mig verkligen. "Vi ska gå nu."
Han bara flinade, "Gå ni. Vi stannar." Han tog tag i Kate's handled och började gå mot en dörr som stod öppen. "Hey!", jag började dra i hans arm och då vände han sig ilsket om igen. "Vad fan håller du på med?!" Han släppte Kate och knuffade till mig i samma sekund som en annan kille kom ut från badrummet. Han såg allt och skyndade sig fram till oss. "Vad är det som händer?!"
"Den här slynan håller på och drar i mig", sa Cameron argt och tog tag i Kate's handled igen. Han vinglade sedan bakåt och drog henne närmare.
"Det där är våran kompis och han släpper henne inte!", skrek jag.
"Ey", sa killen och tog tag i Cameron's arm. Då släppte han Kate igen och slog killen med knytnäven. "Vad i helvete...?!" Killen slog honom tillbaka och sedan var ett slagsmål igång. Jag stod med Paige och Kate vid trappan och visste inte vad jag skulle göra. Men jag insåg att jag var tvungen att försöka stoppa det, så jag försökte dra bort killen medan Kate och Paige försökte dra bort Cameron. Vi lyckades och både Cameron och den andra killen blödde i ansiktet. "Jag är ledsen", sa jag till killen och släppte honom.
"Han förtjänade det." Han torkade sig om munnen med handen och gick sedan nedför trappan. Cameron andades häftigt och såg på oss. "Äckliga slynor." Ingen av oss sa något, utan vi bara vände oss om för att gå ned vi med. Jag tittade bak för att ge Cameron en sista blick och då sprang han emot mig och knuffade mig igen. Jag vinglade bakåt och nästa sekund rullade jag nedför trappan.
Hur tror ni det kommer gå för Alison?
Mer drama kommer. Stay tuned.
Kapitel 46 - I'm Gonna Miss You
Första gången på Caitlin's födelsedagsfest och andra gången när de var här för ganska längesedan. "Okej, ska vi åka om en kvart då?" Vi nickade till svar och sedan var dörren stängd igen.
"Är du verkligen säker?", frågade jag.
"Varför skulle jag inte vara?"
"För du vet, Caitlin och jag..."
"Det var ju längesedan. Och jag förstår inte varför man inte skulle kunna fortsätta vara kompisar bara för att man har gjort slut. Jag och Matt är det... typ."
"Okej, då följer vi med då." Vi steg upp ur sängen och lämnade Alison's rum. När vi hade våra skor och jackor på oss gick vi ut till mammas bil. Vi satte oss i baksätet och när vi hade spänt fast oss flätade jag in mina fingrar i Alison's. Hon log mot mig och la sedan sitt huvud på min axel. Mamma vred om bilnyckeln och när bilen var igång rullade vi iväg.
Första gången på Caitlin's födelsedagsfest och andra gången när de var här för ganska längesedan. "Okej, ska vi åka om en kvart då?" Vi nickade till svar och sedan var dörren stängd igen.
"Är du verkligen säker?", frågade jag.
"Varför skulle jag inte vara?"
"För du vet, Caitlin och jag..."
"Det var ju längesedan. Och jag förstår inte varför man inte skulle kunna fortsätta vara kompisar bara för att man har gjort slut. Jag och Matt är det... typ."
"Okej, då följer vi med då." Vi steg upp ur sängen och lämnade Alison's rum. När vi hade våra skor och jackor på oss gick vi ut till mammas bil. Vi satte oss i baksätet och när vi hade spänt fast oss flätade jag in mina fingrar i Alison's. Hon log mot mig och la sedan sitt huvud på min axel. Mamma vred om bilnyckeln och när bilen var igång rullade vi iväg.
Vi steg ur bilen på våran uppfart, och dörr efter dörr smälldes igen. Nu var det mörkt ute och klockan hade precis slagit tio. När vi var inne i vårat hus gick jag direkt upp till mitt badrum för att ta en dusch. Det var skönt och kändes lite behövligt. När jag var klar steg jag ut och tog fort fram en mörkblå handduk som jag virade runt min nakna kropp. Sedan gick jag in i min garderob för att ta på mig pyjamas. När jag i mitt rosa sidennattlinne gick in i mitt sovrum fick jag syn på Justin som stod i min dörröppning. "Sexigt", sa han och bet sig i läppen. Jag himlade med ögonen men log. Justin kom in och la sina händer på min korsrygg. "Hade du det kul hos Beadles?", frågade han och log med öppen mun så jag kunde se hans perfekta tänder. Jag nickade och la som vanligt mina armar om hans hals. "Hade du?" Han nickade.
"Vad bra." Jag log och gick närmare så våra läppar snuddades. Jag kände hur Justin log och sedan pressade han läppar mot mina. Samtidigt gled hans händer lite längre ned. Jag log och tryckte mig mot hans kropp.
"Det där var en bra godnattkyss." Justin skrattade och strök bort några hårslingor från mitt ansikte som han fäste bakom mitt öra. "Ja, det var det", sa han. Jag tog tag i hans rutiga skjorta, kysste honom igen, och blev sedan indragen i en kram. Jag besvarade hans kram hårt, och lade min kind mot hans bröstkorg. "Godnatt, älskling. Vi ses imorgon", sa Justin lågmält.
"Godnatt. Sov gott." Han släppte mig för att kyssa mig en sista gång, och sedan lämnade han mitt rum. Jag gick då till min säng och kröp ned under mitt täcke med ett stort leende på läpparna.
Jag tog på mig min ljusrosa kappa och hängde sedan min skolväska över axeln. "Jag åker nu! Hejdå!", ropade jag, men inte så högt eftersom att Pattie fortfarande sov. Jag öppnade ytterdörren och just när jag skulle ta ett steg ut la någon armarna om mig bakifrån. "Vi ses", sa Justin i mitt öra och kysste min hals. Jag fnissade och vände mig om för att ge honom en kyss på läpparna. Sedan kramades vi snabbt, och därefter gick jag.
Ännu en gång så kom inte Matt på bussen. "Han kanske tog bilen igen", sa Paige.
"Kanske det... tror du att det är för att han är arg på mig?"
"Han är inte arg på dig, Alison."
"Hur vet du det?"
"Han är väl bara lite nere... men det går nog över."
Jag suckade tungt och sjönk ned i sätet. "Varför åker inte du bil förresten? Du har ju en egen." Paige ryckte lätt på axlarna, "Det har bara blivit så att jag har tagit bussen. Men när jag verkligen inte känner för det, eller missar bussen, så tar jag bilen. På tal om det, när ska du fixa ett körtkort?"
"Jag vet inte. Snart." Hon flinade och sedan började bussen åka. Jag tänkte på Matt, och kanske hade han bara tagit bilen för att han ville, men jag kände på mig att det var något annat.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Jag snurrade runt på Scooter's skrivbordsstol och väntade på vad han skulle säga om min idé. "Tror du att du kommer hinna?", sa han till slut. Då stannade jag och tittade upp på honom.
"Ja."
"Ett helt julalbum? Innan jul? Det är redan oktober."
"Jag har ju skrivit en del redan, ganska mycket faktiskt."
Scooter drog med handflatan över ansiktet. "Alright."
"Verkligen?"
"Ja. Jag måste bara ringa några samtal först och så får vi ha ett möte inom kort, och planera hur vi ska gå till väga och lägga upp allt."
"Sweet." Jag reste mig upp och gav Scooter en kram. Sedan sa jag och mamma hejdå och lämnade han och Carin's hus. Jag hade länge tänkt på ett julalbum, och var tvungen att ta upp det innan det var försent. Nu var det nästan det, men kämpade jag så skulle jag säkert hinna. För ingen vill ha ett julabum efter jul, eller hur?
"Så du är helt säker på det här?", sa mamma när vi hade börjat åka.
"Du och Scooter får det att låta som om det vore en konstig grej att göra."
"Nej, nej. Jag bara undrade. Jag tycker det låter som en bra idé, men det är bara det att det att tiden är knapp."
"Men jag hade tänkt att andra artister också kan vara med. Jag känner på mig att det kommer gå bra"
Mamma log, "Då kommer det säkert det." Jag besvarade hennes leende och tittade sedan ut genom bilfönstret bredvid mig. "Hur går det för dig och Alison då?", frågade mamma plötsligt.
Jag tittade tillbaka på henne, "Det går jättebra. Vi ska ut och äta på fredag."
"Vad roligt. Vart ska ni äta?"
"Det vet jag inte ännu. Bone's Steakhouse, kanske."
Hon nickade och svängde till höger vilket ledde oss in på våran väg. När hon knappade in koden tittade jag ut genom fönstret och fick syn på två paparazzis en bit bort. Jag hade inte sett många här i området innan turnéen, utan mer ute på stan eller liknande. Men nu hade de kommit hit. Tyvärr.
ALISON'S PERSPEKTIV:
Jag blängde på klockan och räknade ned sekunderna. 3... 2... 1... klockan började ringa och skolan var slut för dagen. Jag stängde min geografibok och reste mig upp. När mina saker var samlade tog jag upp allt och väntade på Kate och Paige. Vi lämnade klassrummet och som vanligt så var korridoren en dimma. Jag var ganska så trött, så för varje knuff jag fick, ju mer irriterad blev jag. Men rätt som det var, så satt jag och Paige på bussen.
"Vi ses imorgon", sa hon när bussen stannade vid min gata.
"Det gör vi. Hejdå." Jag kramade henne snabbt innan jag steg av bussen. Jag hörde hur den åkte iväg bakom mig och suckade lätt. När jag kom till grinden hörde jag att någon ropade mitt namn. Jag såg mig omkring och ungefär femton meter bort, på andra sidan gatan, fick jag syn på två män med kameror. Paparazzis.
Jag vände snabbt ryggen åt och knappade in koden. När jag såg åt deras håll igen såg jag hur de kom närmare och närmare. Jag satte handen för ansiktet och när grinden öppnades sprang jag in.
"Hemma!", ropade jag och kastade min väska på golvet. "Hej, Alison! Hur var det i skolan?", hörde jag Pattie svara från köket. "Bra", jag hängde av mig min jacka och tog av mig mina skor. Sedan gick jag in i köket där Pattie stod och gjorde pannkakor. Jag drog in doften och kände då hur hungrig jag faktiskt var. "Det är snart färdigt", sa hon och log.
"Okej", jag log tillbaka. "Var är Justin förresten?"
"Uppe på sitt rum." Jag nickade till och gick genast upp till övervåningen. Hans dörr stod på glänt, och när jag kikade in såg jag honom inte. Jag gick in och såg mig omkring. Tomt. "Justin?", sa jag och gick in i hans badrum. "Härinne!", ropade han från sin garderob.
På soffan längst bort satt han med en kartong. Han tittade upp på mig och log brett. "Hej, babe!"
"Hey", jag log och gick och satte mig bredvid honom. "Vad har du där?"
"Jag hittade den här kartongen förut. Titta", han höll upp ett kort på en blond flicka som jag kände igen väl - eftersom att det var jag. "Åh", sa jag och tog kortet.
"Så söt du var", sa Justin och la sin arm om mig. "Vad hände?"
Jag gapade mot honom och han skrattade. "Förlåt, jag var bara tvungen!"
"Mhm", sa jag tittade ned på kortet igen.
"Du har alltid varit världens sötaste", han drog mig intill honom och gav mig en kyss på kinden.
"Du med", skrattade jag och la kortet i kartongen. "Hur är det med dig då?"
"Det är bara bra. Hur är det själv?"
"Bra. Men jag är lite trött."
"Gå och vila en stund då."
Jag skakade på huvudet, "Då kommer jag inte kunna sova sen och då blir det bara jobbigt."
"Okej." Vi log mot varandra och sedan lutade vi oss framåt. Det var en hård men otroligt passionerad och underbar kyss. Justin avbröt, men bara för att ställa ned kartongen på golvet. Sedan var han läppar mot mina igen och långsamt la vi oss ned i soffan.
En timme senare låg vi i en solstol ute vid poolen, med en filt om oss. Vi hade ätit pannkakor och var nu väldigt mätta och belåtna. Justin hade berättat om julalbumet han troligtvis ska göra, och det lät väldigt bra i mina öron. "Men betyder det att du kommer vara i studion mycket?"
"Ja, men jag kommer ha tid för dig med. Oroa dig inte." Jag kände hur han kysste mig på hjässan. Jag blundade och drog filten hårdare om mig. "Kan du sjunga för mig?"
"Visst, gumman. Vad vill du höra?"
"Det vet du nog." Det visste jag att han gjorde. Justin harklade sig lite och började sedan sjunga I'll be.
"The strands in your eyes that color them wonderful
Stop me and steal my breath..."
Jag stoppade ned händerna i mina fickor på min jacka och tittade upp mot träden. Jag kunde se den ljusblåa himmelen genom grenarna och löven som blåste lätt med den lite kyliga vinden. Det var äntligen fredag och om innan jag och Justin skulle ut och äta, så behövde jag rensa tankarna lite. Och parken var ett bra ställe.
Ärligt talat, så var Matt den jag tänkte mest på. Inte på det sättet dock. Utan på hur han har varit. Han har betett sig konstigt. Vi - jag, Paige, Kate, Shelly och Nate - har frågat honom om det, men han säger bara att det inte är något. Men jag känner honom. Jag önskar bara att jag visste vad det var, så jag kanske kunde hjälpa honom.
Jag fortsatte längs den smala vägen och kom till bron. Det fick mig att tänka tillbaka på dagen då jag träffade Matt här i parken. Jag gick över den och drog med handen på det gamla träet. Jag tittade åt sidan, ned mot vattnet som såg - och förmodligen var - väldigt kallt. När jag tittade framåt igen fick jag se honom. Matt. Han satt på bänken som han hade gjort när jag träffade honom här, men denna gång hade han ingen bok med sig. Nu bara satt han där och tittade.
"Hej", sa jag. Han hoppade till och tittade bak på mig.
"Alison", sa han förvånat, "Hej." Jag gick några meter till och slog mig ned bredvid honom.
"Vad gör du här?", frågade han lugnt.
"Inget speciellt. Jag behövde tänka lite bara, så jag gick hit."
"Samma här. Det här är ett bra... tänkarställe."
Jag fnissade till och nickade kort, "Ja, det är det." Hans läppar formade sig till ett litet leende, om man ens kunde kalla det för det. "Så... jag vill prata med dig", sa jag. "Du har varit lite... inte konstig, men lite annorlunda de senaste dagarna. Är det något som har hänt?" Han svalde och tittade ned på hans händer. "Faktiskt, så är det något." Jag sa inget, utan väntade bara tyst på att han skulle fortsätta. "Min pappas arkitektfirma ska flytta till Kalifornien." Bara att höra de orden gjorde mig helt stel. Jag visste vad han skulle säga härnäst.
"Så vi ska flytta. Mamma har också fått ett jobb därborta, och jag vill inte säga åt dem båda att tacka nej..." Nu såg han på mig igen. Jag visste inte vad jag skulle säga. "Därför har jag varit lite 'annorlunda'... det känns ganska jobbigt. Jag både vill flytta men ändå inte. Jag kommer inte få se er på ett tag, men jag får en ny start. Jag har bott här hela mitt liv, så att flytta dit bort vore rätt skönt." Jag tittade ned och drog bort en hårslinga från mitt ansikte. "När... när flyttar du?"
"Om fem dagar. På onsdag."
"Så snart?"
"Ja. Mamma och pappa har tydligen pratat om det här ett tag, och de har hittat ett hus så... ja."
Jag tittade upp igen. "När fick du reda på det?"
"I måndags, när jag kom hem från skolan." Jag bara nickade och tittade sedan bort. Jag försökte hålla tårarna inne, men jag är ju som jag är, och klarade det inte. Jag grät inte hysteriskt, utan fällde bara några tårar.
Jag visste att den här flytten skulle göra så att vi skulle tappa kontakten. Jag kände det på mig.
"Ali", sa Matt och vände tillbaka mitt huvud. "Jag är ledsen." Jag torkade tårarna och såg honom i ögonen. "Jag kommer sakna dig." Han flyttade sig närmare och gav mig en kram. "Jag kommer sakna dig med."
Typiskt mina noveller, att någon ska flytta. Men vad tycker ni om att Matt ska det?
Och anledningen till att detta kapitel tog så lång tid, var för att jag verkligen inte visste vad jag skulle skriva. Det kom verkligen inte upp något i mitt huvud, men ja, till slut fick jag ihop det. Det var väl inte det roligaste kapitlet, men hoppas ni gillade det ändå. Drama kommer!
Kapitel 45 - I'd Do Anything
Jag gav honom en kram och kände då min mobil vibrera i min ficka. Samtidigt tog jag och Justin avstånd från varandra och jag drog upp den. Paige. Jag tryckte på den gröna luren och höll mobilen mot örat. "Hej, Paige!"
"Hej! Hur är det?"
"Bara bra. Jättebra, faktiskt."
"Kul att höra. Så, jag ringde för att fråga om något har hänt mellan dig och Justin ännu. Tog du chansen du pratade om?" Jag kunde höra ett leende i hennes röst. Jag såg på Justin och log för mig själv. "Ja, det gjorde jag."
Alla - bokstavligen - klistrade sina blickar på mig. Min skolväska som hade hängt i mitt armveck hängde jag över axeln och började gå genom bussen. Paige satt nästan längst bak och log stort mot mig. Jag kände mig ganska obekväm då jag kunde känna hur alla följde mig med blicken, men jag fick fram ett leende. "Hej!", sa hon glatt.
"Hej, Paige", jag satte mig ned bredvid henne och nu hade de flesta vänt sig tillbaka men några satt fortfarande och tittade på mig. Jag bestämde mig för att strunta i det och såg på Paige. "Varför stirrar dom så?"
"Det är väl för att du har varit med på turné med Justin Bieber."
"De glodde inte ens så här mycket när jag hade berättat att jag bor med honom."
"Åh, den dagen kommer jag aldrig glömma!" Hon skrattade. "Jag kommer fortfarande ihåg hur alla såg ut när Justin kom in." Det gjorde jag med. Aldrig kommer jag glömma det. Hur kan bara kom in genom dörren och berättade att allt var sant. Jag kommer inte glömma det bara för ansiktsuttrycken som mina klasskamrater fick, utan också för det han gjorde. Att han ställde upp på en sådan sak.
"Inte jag heller."
"Men de stirrar säkert bara att de är nyfikna. Eller något." Jag bara nickade och kände hur bussen började åka.
"Har du berättat för Kate ännu? Om dig och Justin?"
"Ja, hon ringde ungefär en halvtimme efter att vi lagt på."
"Vad sa hon då?"
"Hon frågade en massa, men sa sedan att hon är glad för min skull."
"Det är jag med."
"Tack", log jag. "Men hur kommer det bli när resten av världen få veta om oss? De kommer mörda mig, Paige."
Hon skrattade, "Självklart inte. Och är det någon som blir arg så är den bara avundsjuk. Det är trots allt Justin du är tillsammans med."
Kort därefter stannade bussen. Det här var stoppet då Matt skulle komma på. Men de enda som kom på var tre killar och en tjej. Ingen Matt. "Han kanske är sjuk", sa Paige som om hon läste mina tankar.
"Ja... eller så kanske han har försovit sig bara."
Vi steg av bussen utanför skolan och just då som Kate i sin bil tillsammans med Shelly. Jag och Paige är inte direkt kompisar med henne, då hon oftast bara händer med Nate, men vi är inte direkt inte vänner heller.
Jag och Paige stod kvar och de var snabbt framme hos oss. Vi alla kramade varandra snabbt innan vi gick in. "Hur var det då, Alison?", frågade Shelly och la bak sitt blonda hår över ryggen.
"Det var jättebra", svarade jag med ett leende.
Hon nickade, "Vad roligt. Men var det inte jobbigt med alla paparazzi fotografer?"
"Jo, det var ibland väldigt jobbigt. De är med hela tiden." Hon nickade igen och sedan skildes vi alla åt för att gå till våra skåp.
Alla tittade på mig när jag gick genom korridoren. Det var jobbigt, så jag började gå lite snabbare för att komma snabbare fram till mitt skåp. Jag tog mina böcker för historia och stängde sedan skåpet igen. Jag vände mig om och såg då hur alla vände bort sina huvuden. Jag himlade med ögonen och började gå genom korridoren igen. Jag gick bort till Kate's skåp som var närmast mitt och gav då ifrån mig en tung suck samtidigt som jag lutade mig mot skåpet bredvid. "Är allt okej?", frågade hon och drog sedan på sig läppglans framför den lilla spegeln som satt i hennes skåpdörr. "Ja, men det är bara det att alla glor."
"De är väl bara nyfikna och avundsjuka."
"Kanske det..." Jag drog bort två jobbiga hårslingor som hängde framför ansiktet och kände att min mobil vibrerade. Jag la alla böcker under min högerarm, lyfte lite på mitt rosa blommiga linne, och drog upp min mobil ur min jeansficka. Jag log för mig själv när jag läste Justin's namn, och tryckte upp meddelandet. "Hey, babe :) Hoppas du får en bra dag i skolan. Vi ses när du kommer hem. xo"
"Tack :) Saknar dig redan. Ses om några timmar. xx"
Jag tryckte ned min mobil igen och då stängde Kate's sitt skåp. Paige var plötsligt framme hos oss och när vi kom till korridoren där Matt hade sitt skåp såg jag honom stå där. "Är det okej om jag...?" Jag såg på Paige och Kate som nickade. "Gå du", log Kate. Jag log snabbt tillbaka och gick sedan fram till Matt.
"Hej."
Han såg på mig och log lite, "Hej." Sedan tittade han in i sitt skåp igen. Han såg fortfarande lite sliten ut, men inte lika mycket som när jag var hemma hos honom. "Så... när kom du hit? Vi såg dig inte på bussen."
"Nej, jag vet. Jag försov mig så jag fick ta min bil."
"Åh, okej." Han bara nickade, och jag kunde se på honom egentligen inte ville prata.
"Vi ses väl på lektionen då", sa jag och gick sedan snabbt därifrån.
"Det gick fort", sa Paige.
"Han verkade inte vilja prata med mig. Tror ni att han är arg på mig?"
"Varför skulle han vara det? Han kanske måste samla sig lite mer först... det blir nog bra", sa Kate tröstande. Jag ville gärna tro det, och det var vad jag fick hoppas på. Någon gång måste han komma över allt, men frågan är bara när.
Vi gick in i klassrummet och alla som var där inne välkomnade mig tillbaka och frågade lite frågor. Jag svarade på alla tills Mrs. King kom in. Hon sken upp som en soltråle när hon såg mig. "Välkommen tillbaka, Alison!", sa hon.
"Tack", log jag.
"Du ska få berätta om hur det var när alla är här." Det tog inte lång tid förrän alla var det, och då var all fokus på mig. "Hur var det nu då på turnén?", frågade hon. Alla vände sig mot mig och väntade nyfiket på svar.
"Det var jättekul."
Hon nickade intresserat, "Vad har du lärt dig då?"
"Massor. Mycket om de städer vi var i och så."
"Det låter bra. Jag har hört att det alltid är folk som följer efter Justin, var det så?"
"Ja. Det var nästan alltid paparazzis och fans efter oss."
"Var inte det jobbigt?"
"Jo, men man vänjer sig efter ett tag."
Hon skrattade till, "Jaha. Vad kul att du är tillbaka i alla fall." Jag nickade och sedan drog lektionen igång.
Jag hade sett fram emot att komma tillbaka till skolan, men bara efter fem minuter av att ha lyssnat på Mrs. King's snack så ville jag hem. Lyssnade jag verkligen så förstod jag faktiskt vad hon pratade om, men det var bara så tråkigt att jag inte orkade. Och det blev inte bättre när jag inte kunde låta bli att slänga en blick på klockan var femte sekund - och den gick hur segt som helst. Jag såg på Kate som satt vid bänken bredvid mig, och hon såg dystert tillbaka på mig samtidigt som hon snurrade en brun hårslinga runt hennes pekfinger. "Ugh, hatar historia", sa hon tyst. "Samma här", sa jag. Paige - som satt framför mig - vände sig om och såg lika dystert på mig som Kate. "Jag somnar snart", sa hon. Jag fnissade och såg mig omkring. Det såg ut som att de andra också skulle göra det snart. Men de som inte satt och blundade satt och höll på med deras mobiler. Jag la ned min panna på mina korsade armar jag hade på bänken, och stängde mina ögon. Mrs. King's röst försvann mer och mer, och när jag nästan hade somnat ringde klockan. "Äntligen" och "Yes" hörde jag några säga, och jag kunde inte göra något annat än att hålla med. "Hoppas vi får jobba lite på nästa lektion", sa Kate när vi var ute i korridoren, "Man orkar liksom inte lyssna på henne i en hel timme." Jag kunde inte låta bli att skratta. Vi försökte ta oss i genom folkmassan och jag fick flera knuffar och armbågar i sidan medan vi gick. Konstiga blickar fick jag också, men jag brydde mig inte.
På lunchen satt jag med Kate, Paige, Nate, Shelly och Matt. Pinsam tystnad kan jag ju säga att det var. Jag satt för det mesta och petade i min sallad, jag hade egentligen inte aptit. Varför vet jag inte. "Usch, vilken äcklig ost", sa Shelly plötsligt. Det var det första någon av oss hade sagt. Vi tittade på henne och brast ut i skratt. "Vad? Den är torr och smakar konstigt", sa hon med ett äcklat ansiktsuttryck och la undan den. När vi hade slutat skratta blev det tyst igen. Jag sneglade då och då på Matt som satt tvärs emot mig, och jag kunde känna att hans blick var på mig också ibland. Jag ville säga något, men jag visste inte vad. Det var vad jag inte ville skulle hända... jag ville inte att det skulle bli konstigt och pinsamt att vara i hans närhet. Men det var det nu. Kanske sa han bara alla de där sakerna när jag var hemma hos honom, för han visste att det var vad jag ville höra. Eller så menade han det och känner sig lite nere nu bara.
"Sååå... hur har eran helg varit?", sa Nate, förmodligen bara för att bryta tystnaden.
"Bra. Din då?", svarade Kate.
"Bra." Hon nickade och sedan blev det tyst - igen. Då ursäktade jag mig och lämnade kafeterian. Det kändes som att det var mitt fel att det var som det var, så var det inte innan. Men mycket har förändrats sedan vi sist satt och åt lunch tillsammans.
Jag gick och hämtade min jacka, och gick sedan ut till skolgården. Jag gick bort till läktaren som nästan var tom, och satte mig högst upp. Jag stirrade ut i luften och kom och tänka på mina bortgångna familjemedlemmar. Det inkluderade Haley också, hon var som systern jag aldrig fick. Ibland gjorde saknaden så ont så att det kändes som att någon slet ut mitt hjärta och stampade på det.
"Hemma!", ropade Haley och stängde ytterdörren till hennes hus efter oss. Vi gick in i vardagsrummet och fick se hennes pappa sitta sovandes på soffan. Haley och jag såg på varandra och flinade. "Ska vi göra det gamla vanliga?" , sa hon. Jag nickade och sedan smög vi ut i köket. Vi tog hennes sprutgrädde och smög sedan tillbaka. Vi stannade framför Jonah och innan hon började tog jag upp min mobil. Jag nickade och då böjde hon sig fram och sprutade grädde på hans ögonbryn och sedan runt hans mun så att det såg ut som att han hade tomteskägg. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skratta, och när hon var klar tog jag ett kort - vilket fick Jonah att vakna. "Vad i...", sa han när han såg ned på hans skjorta som det hade kommit grädde på. Han tog sig sedan om munnen och fick fulla handen med grädde. Till sist så såg han på oss. "Nu får det vara nog", sa han och slet grädden ur Haley's hand. Nästa sekund hade vi också grädde på oss. "Hah!", ropade han. Vi båda sprang iväg skrattandes och Jonah sprang efter. "Kirsten! Kom och hjälp mig!", ropade han. Vi sprang ut genom ytterdörren och skrek. Ingen av oss visste var vi skulle ta vägen. Snart var hennes föräldrar efter oss, båda med en varsin sprutgrädde. Till slut gav vi upp, och lät dem spraya på oss. De verkade verkligen njuta av det, med tanke på hur många gånger vi har gjort det på dem. Jag älskade att de var precis som oss ibland, det var mina föräldrar också. Men det fanns stunder då de kunde bli arga för saker, men ofta var det inte. "Fred?", sa Kirsten när de hade slutat spruta. Jag och Haley såg på varandra och sedan tillbaka på dem. "Fred", svarade vi.
Flashbacken tog slut där. Jag suckade tungt och drog min jacka hårdare om mig. Nu satt jag där, i den kalla oktobervinden på en läktare, istället för på stranden i soliga Hawaii med Haley. Det var verkligen inte rättvist. "Alison?" Jag tittade genast ned åt vänster.
"Hej, Paige", sa jag och tvingade fram ett leende. Hon kom upp och satte sig bredvid mig.
"Hur är det med dig?"
"Det är bra", svarade jag. Hon gav mig en menande blick. "Jag tänker bara på Haley och mina föräldrar..."
"Vill du prata om det?"
Jag skakade lätt på huvudet, "Inte direkt... men jag skulle verkligen göra vad som helst... vad som helst för att få vara med dem en gång till."
"Jag vet", sa hon tyst.
Jag tittade upp på himmelen och undrade för mig själv om de var där. Om de vakar över mig varje dag.
"Ska vi gå in?", frågade jag efter några få minuter.
"Om du vill?"
"Ja, det börjar bli kallt."
"Okej." Vi reste oss upp och då gav jag henne en kram. Sedan gick vi tillbaka in i skolan.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Jag gick ut från mitt rum och gick ut i hallen så jag kunde se ned till vardagsrummet. Där satt mamma för sig själv och tittade på tv. Jag gick ned till henne och slog mig ned i fåtöljen. "Hej", sa jag.
"Hej, gubben." Hon log mot mig och blickade sedan tillbaka på tv:n. Hon hade varit lite konstig sedan jag och Alison berättade om oss, och det fick mig att tro att hon faktiskt inte var okej med tanken på oss tillsammans.
"Du är inte okej med Alison och mig, eller hur?" Mamma svarade inte till en början, men tryckte sedan av ljudet och vände sig mot mig. "Vad hände med Matt?"
"Alison gjorde slut med honom, därför åkte han hem tidigare än planerat."
"Jaha."
"Men svarade aldrig på min fråga. Är du inte okej med mig och Alison?"
"Det känns bara lite... konstigt just nu. Men som jag sa, så vill jag bara att ni ska vara lyckliga. Och det är kul att se hur nära ni har kommit varandra igen." Just då hörde jag ytterdörren öppnas. "Hemma!", ropade Alison. Jag reste mig upp och gav mamma en snabb kram innan jag gick ut till hallen.
"Hej, babe", sa jag och log.
"Hey", sa hon och kysste mig. Hon drog sig sedan tillbaka men då tog jag ett steg fram och kysste henne igen. Hon log mot mina läppar och sedan lät jag henne ta av sig sin jacka och sina skor. "Hur har du haft det idag?"
"Bra", svarade hon och fixade sitt hår, "Om man bortser från att alla glodde på mig vart jag än gick." Hon gick in i köket och jag följde efter och satte mig vid köksön samtidigt som hon öppnade kylskåpet. "Hur har din dag varit då?"
"Den blev plötsligt jättebra." Hon tittade bak på mig med ett leende och då flinade jag.
"Men den har varit okej." Alison nickade till och tog fram smör och pålägg, och sedan en smörgås. När hon hade gjort en hällde hon upp ett glas mjölk, och kom sedan och satte sig bredvid mig. "Du, skulle du vilja gå ut med mig på fredag? På middag?" Jag strök undan hennes hår och la det bakom hennes öra. Hon vände sig mot mig och svarade, "Absolut." Jag log och gav henne en kram. Sedan vände hon sig tillbaka.
Jag satt kvar med henne tills hon hade ätit upp. Sedan hälsade hon på mamma, och därefter gick vi upp till hennes rum. Jag la mig på hennes säng och Alison gick in i hennes badrum. När hon kom tillbaka var hennes hår uppsatt och hennes smycken borta. Hon stannade mitt på golvet och såg sig omkring. "Du ser lite nere ut, kom hit", sa jag och öppnade mina armar. Hon kom till mig och satte sig ned. "Hur är det?" Jag tog hennes hand och kramade den. "Det var bara en jobbig dag i skolan", sa hon och la sin hand på min mage.
"Finns det något jag kan göra?"
"Nej... eller jo. Du kan kyssa mig." Jag satte mig upp direkt och la min hand om hennes kind innan jag böjde mig fram och kysste henne. Hon besvarade den och flyttade sig närmare. Kort därefter låg hon ned i sängen och jag låg halvt över henne. Våra tungor lekte med varandra och mitt uppe i allt knackade det på dörren. Jag suckade inombords och avbröt. Vi satte oss upp och Alison sa "Kom in."
Dörren åkte upp och där stod mamma. "Stör jag?"
"Typ", mumlade jag och kände sedan Alison's armbåge i sidan.
"Nej", sa hon.
"Bra. Men jag tänkte bara säga att jag ska hem till Sandi och Will en stund. Caitlin och Christian är också där, så ni kan ju följa med om ni vill." Jag såg på Alison för att se om hon ville. "Visst, varför inte?", sa hon med ett leende.
"Vad bra", sa mamma, "Det här blir ju bra tillfälle att lära känna dem mer." Alison nickade. Hon hade bara träffat Caitlin och Christain två gånger. Första gången på Caitlin's födelsedagsfest och andra gången när de var här för ganska längesedan. "Okej, ska vi åka om en kvart då?" Vi nickade till svar och sedan var dörren stängd igen.
"Är du verkligen säker?", frågade jag.
"Varför skulle jag inte vara?"
"För du vet, Caitlin och jag..."
"Det var ju längesedan. Och jag förstår inte varför man inte skulle kunna fortsätta vara kompisar bara för att man har gjort slut. Jag och Matt är det... typ."
"Okej, då följer vi med då." Vi steg upp ur sängen och lämnade Alison's rum. När vi hade våra skor och jackor på oss gick vi ut till mammas bil. Vi satte oss i baksätet och när vi hade spänt fast oss flätade jag in mina fingrar i Alison's. Hon log mot mig och la sedan sitt huvud på min axel. Mamma vred om bilnyckeln och när bilen var igång rullade vi iväg.
Jag såg på Alison för att se om hon ville. Caitlin var trots allt min ex flickvän. Men hon visste också hur bra kompis jag var med henne. "Visst, varför inte?", sa hon med ett leende.
"Vad bra", sa mamma, "Och det här blir ju ett tillfälle att lära känna dem mer." Alison nickade. Hon hade bara träffat Caitlin och Christain två gånger. På Caitlin's födelsedagsfest och sedan när de var här en gång. "Okej, ska vi åka om en kvart då?" Vi nickade till svar och sedan var dörren stängd igen. "Är du verkligen säker?", sa jag.
"Varför skulle jag inte vara?"
"För du vet, Caitlin och jag..."
"Det var ju längesedan. Och jag förstår inte varför man inte skulle kunna fortsätta vara kompisar bara för att man har gjort slut. Jag och Matt är det... typ."
Att alltid veta vad man ska skriva kan vara väldigt svårt, så nu vore det jättebra om ni kom med idéer! Jag har några som jag tror jag ska använda, men kan inte göra det riktigt nu. Så kom gärna med några om ni har, det skulle verkligen hjälpa mig! ♥
Förlåt för att kapitlet blev en timme försenat, men jag var tvungen att ändra en massa saker och så...
Kapitel 44 - Love Is Friendship Set On Fire
Vi såg varandra djupt i ögonen och nästa sekund hände det. Våra läppar möttes och det var obeskrivligt. I den stunden kändes det som att det bara var vi som existerade. Ljudet från bilarna och syrsan försvann och det enda jag kunde tänka på var Justin. På hur hans läppar kändes mot mina, och det kändes så bra. Så rätt. Min höger hand for genom hans lena hår och jag kunde känna hur Justin pressade mig mer intill honom. När våra läppar skildes log vi båda större än någonsin. "Vet du hur länge jag har väntat på det här?", sa han. Jag bara skrattade och sedan pressade Justin sina läppar mot mina igen.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Det var perfekt, kyssarna under himmelen full av stjärnor. Men jag var lite rädd för att allt bara var en dröm och jag snart skulle vakna upp i soffan i vardagsrummet som jag somnade i tidigare idag. Men efter att ha nypit mig i armen några få gånger, så insåg jag snart att det inte alls var en dröm. Det var min verklighet, och det gjorde mig ännu gladare, vilket jag inte trodde var möjligt. Nu var jag gladare än någonsin, jag kände att den sista pusselbiten hade fallit på plats. Jag hade en bra karriär, familj och vänner, och nu en fantastisk flickvän - som jag vet inte utnyttjar mig.
Jag låg i en av solstolarna med Alison i mina armar. Vi hade en filt, som mamma av någon anledning hade lämnat kvar, runt oss så vi inte skulle frysa. Det var inte jättekallt, men lite kyligt. Alison låg med sitt huvud på min bröstkorg och jag lekte med hennes lockiga hår. "Så, pojkvän", Alison drog sin hand hon hade vid sitt huvud ned över min mage, "Vad ska vi säga till din mamma?" Det hade jag inte riktigt tänkt på. Hon kan vara väldigt strikt när det gäller vissa saker, som förhållanden. Så om hon tillåter mig och Alison tillsammans är inte alls säkert, vi bor ju i samma hus också. "Jag vet faktiskt inte... men vi får prata med henne. Imorgon kanske?"
"Okej. Men tänk om hon säger nej? Att vi inte får vara tillsammans?"
"Då rymmer vi." Alison fnissade och kramade om mig hårdare med armen hon hade om mig. Jag kysste hennes huvud och tittade sedan upp mot himmelen. "Jag älskar att göra det här med dig, titta på stjärnorna."
"Jag älskar att göra det här med dig också." Alison lossade taget och satte sig halvt upp för att sedan se på mig.
"Och det är en sak jag vill säga..." Hon tog ett djupt andetag. "Jag förlåter dig. För allt. Jag gjorde det för längesen, men har bara aldrig sagt något." Jag satte mig lite mer upp jag med, utan att slita blicken från henne. "Hur kan du göra det egentligen? Jag kom aldrig och hälsade på dig i Stratford när jag hälsade på Ryan och Chaz, jag kom aldrig till sjukhuset när du låg i koma, inte ens till dina föräldrars begravning. Och allt det förlåter du?" Hon nickade. "Det går inte att förlåta." Jag tittade ned men Ali lyfte upp mitt huvud igen. "Jo, för jag har gjort det. Okej? Jag förlåter dig, Justin." Jag smekte hennes kind och hon log. "Tack. Du vet inte hur mycket det betyder", sa jag. Jag la min hand om hennes nacke och kysste hennes läppar. Sedan slog vi armarna om varandra och bara kramades.
Morgonen kom och min första tanke var Alison. Tanken på att det nu var jag och hon kändes ganska overklig. Jag sträckte på mig en stund och steg till slut upp och gick på toa, sedan gick jag in i Alison's rum. Hon låg fortfarande i sängen men hon var vaken. "Godmorgon, beautiful", sa jag och slog mig ned bredvid henne.
"Godmorgon, pojkvän", svarade hon och satte sig upp.
"Jag liksom gillar att du kallar mig det." Hon log och sedan möttes våra läppar. Det var en kort men mjuk och fantastisk kyss. "Har du sovit gott?"
Hon nickade, "Bättre än på länge."
"Samma här." Vi kysstes igen och sedan beslutade vi oss för att gå ned till köket och äta frukost - och var mamma där så skulle vi också berätta om oss.
Och det var hon. Hon stod vid en köksbänk med handen ned i hennes väska. "Godmorgon! Sovit gott?", hon gav oss ett brett leende innan hon fortsatte att göra vad hon nu höll på med.
"Ja", svarade jag, "Ska du ut?"
"Ja, jag tänkte åka hem till Carin och Scooter en stund, men jag hittar inte min mobil." Jag kollade bland sakerna som låg på köksbänken och hittade den vid en av kokböckerna. "Hittade den", sa jag och gav henne den.
"Hur den hamnade där vet jag inte, men tack, Justin."
"Varsågod." Jag gick och ställde mig bredvid Alison igen. "Och mamma, det är en sak..." Jag petade till Alison i sidan.
"Jo", fortsatte Alison, "Du har något i håret." Hon gick fram till mamma och drog fingrarna genom en hårslinga, och tog sedan ett steg tillbaka. "Så."
"Tack", log mamma, "Vi ses senare. Var försiktiga." Hon gav oss en varsin lätt puss i pannan innan hon försvann ut genom ytterdörren.
Genast vände sig jag och Alison mot varandra. "Varför sa du inget?!", sa hon högt. Jag spärrade upp mina ögon. "Varför gjorde inte du det?! 'Du har något i håret'", jag härmade henne och då slog Alison till mig på armen. Sedan bara stirrade vi på varandra en stund innan vi till slut brast ut i skratt. Jag gick fram till henne och la mina händer på hennes midja. "Vi gör det sen." Alison placerade sitt pekfinger på min bröstkorg och drog det långsamt nedför min överkropp. "Eller", sa hon samtidigt, "Så kan vi smyga lite? Vi kan berätta någon gång under veckan. Det blir lite spännande, eller hur?" Jag skrattade, men tyckte att det lät lite spännande.
"Ja, men det är nog bäst om vi berättar." Alison tog bort sitt finger och la istället hela handflatan på min bröstkorg. "Du har nog rätt. Vi gör det sen." Jag nickade och lutade min panna mot hennes.
"Vad händer nu då?", frågade hon.
"Jag vet inte. Vad vill du göra?"
"Prata, kanske? Om allt och ingenting."
"Det kan vi göra. Kom." Jag tog hennes hand och tillsammans gick vi uppför trappan och raka vägen in i mitt rum. Vi la armarna om varandra när vi hade lagt oss i min säng. "Så...", sa jag och väntade på att hon skulle börja prata om något. "Mest vill jag prata om oss", sa hon, "Tänk när du åker på turné, och jag kanske inte kan följa med... hur blir det då?"
"Alison, oroa dig inte över det. Det kommer dröja innan jag åker på en ny turné. Och kan du inte följa med hela så kommer du kunna komma då och då. Det ordnar sig, men det är inget du behöver tänka på nu."
"Okej", hon lutade bak sitt huvud mot min axel och la sina händer på mina som jag hade runt henne. "Jag är glad att det är vi nu", sa hon lågmält.
"Det är jag med. Väldigt glad."
"Men vi behöver väl inte gå fort fram? Vi kan väl ta det lite lugnt?"
"Ja, absolut. Vi behöver inte stressa med något."
"Bra." Hon kysste mig och la sedan ned sitt huvud på kudden. Vi pratade bara en kort stund till, för sedan somnade vi.
ALISON'S PERSPEKTIV:
Värme, trygghet, lycka, kärlek. Det kände jag när jag vaknade i Justin's armar, efter att ha sovit i två-tre timmar. Det var inte särskilt bra ändå, eftersom följande dag var det skola. Men tuppluren behövdes. Jag tog försiktigt bort Justin's arm som låg löst över mig, för att sedan sätta mig upp. Jag såg på honom och gav honom en kyss på kinden innan jag steg upp. Jag la hans svarta filt över honom och gick sedan mot dörren, jag skulle ned till köket för att ta något gott. Men när jag tryckte ned handtaget hörde jag en viskning. Jag snurrade runt och mötte Justin's blick. "Hey", sa jag och gick tillbaka till honom. Hans läppar formade till ett litet leende och sedan gäspade han. "Trött?" Han svarade med en långsam nick och satte sig upp. "Hur länge har du varit vaken?"
"Jag vaknade nyss, tänkte gå ner och ta något gott."
"Jag följer med."
"Okej." Jag tog hans hand och drog upp honom ur sängen. Han sträckte på sig och sedan gick vi ned.
Vi gjorde oss en varsin frukt smoothie och satte oss sedan i vardagsrummet. Justin öppnade direkt munnen för att sticka in sugröret. Hans kindben spändes och jag kunde se hur sugröret blev mörkare. Jag drack lite ur min och lutade mig tillbaka i soffan. "Vad skönt det var att sova", sa Justin och suckade.
"Ja... hoppas bara att jag kommer kunna somna senare, annars kommer jag vara dödstrött imorgon i skolan."
"Ja, och då kan du ju stanna hemma med mig." Jag såg på honom och han flinade.
"Om jag kunde, så skulle jag. När har du skola?"
"Vi börjar på tisdag av någon anledning, jag tror Jenny skulle bort imorgon."
"Okej. Annars kan ju du följa med mig till skolan?"
"Jo, visst." Jag fnissade och kysste honom mjukt. Det är ganska otroligt hur många gånger vi har gjort det sedan igår kväll. Men jag älskar det.
När vi hade ställt våra glas på soffbordet gjorde vi det igen. Den här gången var det dock mer passionerat. Justin gled in sin tunga och jag flyttade mig närmare honom. Jag drog mina fingrar genom hans hår och ännu en gång så kändes det som att det bara var vi som existerade. Det var en känsla jag aldrig känt förut.
Vi var så inne i allt kyssande att vi inte märkte att någon hade kommit in - förrän personen harklade sig. Jag fick en känsla av att det var Pattie, vem skulle det vara annars?
Vi avbröt och vred våra huvuden åt sidan. Där stod hon med händerna på höfterna. "Um... hej där, Pattie", sa jag och släppte Justin. Vi båda ställde oss upp och jag kände hur mina kinder hettade till när jag mötte Pattie's undrande blick. "Nu undrar du säkert vad det här är", sa Justin
"Ja, det gör jag faktiskt", svarade hon. "Så kan ni berätta?"
"Vi är tillsammans", sa jag rakt ut. "Vi skulle ha berättat det imorse, men det blev bara inte så." Pattie höjde ögonbrynen. "Är ni tillsammans?" Hon såg på Justin och sedan tillbaka på mig. "Hur hände det? Eller..." Hon kliade sig i nacken, som Justin oftast gör när han inte vet vad han ska säga.
"Vi liksom bara... vi fick känslor för varandra", sa jag och armbågade Justin i sidan för att han också skulle säga något. "Ja, det var vad som hände", sa han. Jag gav honom en menande blick.
"Jaha. Så nu är ni alltså tillsammans?"
"Precis", sa Justin, "Igår kväll blev vi det."
"Jaså." Det blev knäpptyst och jag ville bara sjunka genom jorden. Pattie bara tittade på oss, och det var så pinsamt. Jag ville säga något för att bryta isen, men visste inte vad. "Är det lugnt för dig?", sa Justin till slut.
"Jag vet inte om det är en sådan bra idé. Kan vi inte... sätta oss i köket och prata?" Innan vi hann svara hade hon vänt på klacken och vi följde efter. Jag och Justin slog oss ned bredvid varandra vid köksön och Pattie ställde sig framför. "Jag kände nästan på mig att det här skulle hända", sa hon.
"Gjorde du?", sa jag.
"Ja, jag lade märke till vissa saker under turnéen. Men som jag sa, så vet jag inte om det här är en bra idé." Jag såg på henne och kände en liten klump i magen. Hon fick inte sätta något hinder, vi vill ju vara med varandra.
"Varför inte?", sa Justin. Hon svarade inte, men ursäktade sig sedan och gick in i vardagsrummet. Hon var tydligen tvungen att få tänka en stund.
"Det där var..."
"Pinsamt?", fyllde jag i.
"Minst sagt."
"Ja." Jag satte armbågarna i bordet och begravde ansiktet i mina händer. Justin la sin arm om mina axlar och suckade. Vi väntade i tio minuter, men det kändes mer som tjugo. Sedan kom Pattie tillbaka, nu med ett litet leende på läpparna. "Jag vore inte speciellt snäll om jag på något sätt stoppade er. Jag vill bara att ni ska vara lyckliga. Men tror ni inte att det blir svårt när ni redan bor tillsammans och allt?"
"Nej. Men vi får väl se hur det blir", sa jag och log.
Pattie nickade och blev sedan allvarlig igen. "Ni kanske redan har haft det här snacket, men vi borde kanske ta det igen. Ni är unga och har hela livet framför er, så jag tycker att ni borde vara försik-"
"Mamma!", avbröt Justin.
"Vi vet vad som gäller. Lovar dig", sa jag. Hon såg på mig en stund innan hon nickade. "Okej då. Det hoppas jag. Men då ska väl jag ta och gå. Ni hittar mig i sovrummet."
Hon lämnade oss och när jag hörde hennes dörr stängas vände jag mig mot Justin. "Tror du verkligen att hon är okej med det här?"
"Ja. Skulle vi inte bo tillsammans så skulle vi väl ändå ses ofta, så skillnaden är väl att vi kommer ses väldigt ofta. Men det jobbiga är väl om vi skulle tjafsa om något eller så... men det kommer bli bra. Känns det inte skönt nu när vi har berättat?"
"Jo, men nu är det resten av världen kvar, och det kommer nog bli svårare."
"Ja, men vad de säger spelar egentligen ingen roll. Det är vad vi känner som betyder något."
"Bra." Jag gav honom en kram och kände då min mobil vibrera i min ficka. Samtidigt tog jag och Justin avstånd från varandra och jag drog upp den. Paige. Jag tryckte på den gröna luren och höll mobilen mot örat. "Hej, Paige!"
"Hej! Hur är det?"
"Bara bra. Jättebra, faktiskt."
"Kul att höra. Så, jag ringde för att fråga om något har hänt mellan dig och Justin ännu. Tog du chansen du pratade om?" Jag kunde höra ett leende i hennes röst. Jag såg på Justin och log för mig själv. "Ja, det gjorde jag."
Dåligaste uppdateringen i JBS's historia - jag vet. Jag börjar oftast med ett nytt kapitel när jag har skrivit klart ett, och tror alltid att jag kommer blir klar inom kort, men det blir jag ju aldrig... Nästa kapitel kommer inte att dröja så här länge i alla fall. Kommentera!
Kapitel 43 - Life Is Too Short
"Tack, Justin, för att jag fick vara din One less lonely girl. Och du ska veta att jag verkligen är stolt över dig."
"Tack, Ali. Jag uppskattar det verkligen." Vi kramades ännu en gång och sedan gick jag och berömde de andra som också hade varit en del av alla konserter. Imorgon flyger vi hem och jag kommer förmodligen inte få se många av dem på ett tag, vilket känns lite tråkigt eftersom alla har varit så roliga att hänga med. Men allt kommer till sitt slut, och det här var slutet av my world tour.
"Tack, Justin, för att jag fick vara din One less lonely girl. Och du ska veta att jag verkligen är stolt över dig."
"Tack, Ali. Jag uppskattar det verkligen." Vi kramades ännu en gång och sedan gick jag och berömde de andra som också hade varit en del av alla konserter. Imorgon flyger vi hem och jag kommer förmodligen inte få se många av dem på ett tag, vilket känns lite tråkigt eftersom alla har varit så roliga att hänga med. Men allt kommer till sitt slut, och det här var slutet av my world tour.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Fredag. Det var fredagen den 7 oktober och det var dagen då vi skulle lämna Japan och flyga hem till Atlanta. Jag tvingade upp mig själv ur sängen klockan sex på morgonen och släpade mig in i badrummet. Jag låste dörren efter mig och började sedan klä av mig. Jag steg sedan in i glasduschen och drog på vattnet. Jag stängde mina ögon och lät det varma vattnet bara skölja över mig en stund. Jag var så trött då vi hade festat en bit in på natten för att fira my world tour, vilket gjorde att jag bara hade fått runt fyra timmars sömn. Men det ångrar jag inte, det var en väldigt rolig kväll.
Med en handduk virandes runt min midja gick jag ut i sovrummet igen. Jag öppnade mina väskor och tog upp underkläder och sedan vanliga kläder. Eftersom vi skulle flyga så länge så orkade jag inte ha jeans eller liknande, så jag tog mina gråa ymcmb mjukisbyxor som hörde ihop med min gråa ymcmb huvtröja, samt en enkel vit t-shirt att ha under. Jag tog på mig allt och gick sedan tillbaka in i badrummet för att blåsa håret och borsta tänderna. När jag var tillbaka i sovrummet igen ropade Sean: "Yo, Justin! Är du vaken?" Jag tog min mobil och stoppade ned den i mina allt för stora byxor, och gick in i hans sovrum. "Yes. Och jag är klar."
"Bra, för vi måste dra om en kort stund." Dock så skulle inte Sean och J.J till Atlanta. Han skulle till Miami och J.J till L.A. Men de ska ändå följa med till flygplatsen och ta ett annat plan. "Alright", sa jag och gick tillbaka in i mitt rum för att samla ihop alla mina saker. När det var gjort gick jag ut i hallen och lämnade väskorna där. Sedan satte jag och Sean oss i sofforna och bara väntade tills det var dags att ge sig av.
Strax före åtta satt vi som skulle till ATL på planet som nyss hade lyft. Nu hade vi en femton timmars lång flygresa framför oss, vilket ingen av oss såg fram emot speciellt mycket. Denna flygresa satt jag med Alison i en soffa nästan längst bak i planet. Vi hade massa snacks på bordet framför oss, men ingen av oss kände för att äta. "Tänk att vi ska hem", sa hon med ett leende, och jag kunde se att hon längtade. "Jag har inte pratat med Paige och Kate på jättelänge."
"Varför har du inte ringt dem? Eller de ringt dig?"
"Det har inte blivit av bara. Fast vi sms:ade häromdagen i några få minuter, men det är inte samma sak."
"Vad längtar du mer efter?"
"Min säng."
Jag skrattade till, "Samma här." Hon log igen och la sedan hennes huvud försiktigt sitt huvud på min axel. "Får jag ha så här?", frågade hon.
"Absolut." Jag satte mig till rätta och la sedan min kind mot hennes huvud. Vi småpratade en stund men sedan bara satt vi där och lyssnade på vad de andra pratade om. Plötsligt kände jag hur Alison tog min högerhand och då kunde jag inte låta bli att le för mig själv. Jag kramade lätt om hennes hand och kände då hur hon kramade min tillbaka. Sedan bara blev det att våra händer öppnades och våra fingrar flätades in i varandras.
ALISON'S PERSPEKTIV:
Jag och Justin satt med våra huvuden lutandes mot varanadras och halvsov längst bak i bilen som vi, Pattie, Carin och Scooter hade blivit upphämtade i. Jag och Justin hade sovit i endast fem timmar på flyget, de andra timmarna hade vi sett på film eller gjort andra saker. Jag hade också tänkt på Matt ett tag... undrat hur det var med honom, hur han kände och om han var arg på mig. Jag tänkte också på att det var tur att jag inte tog steget längre då vi låg och hånglade i hotellsängen, eller på natten då vi sov där. Då hade vi gjort det igen, men jag kände mig inte redo då heller. Men allt det vi gjorde på planet gjorde att vi båda var som döda igen. Tur att det var fredag i alla fall, det betydde att jag hade hela helgen att vila upp mig på, då jag ska tillbaka till skolan på måndag.
"Hörni, vi är hemma", hörde jag Pattie säga samtidigt som jag kände en hand på mitt knä. Hon skakade det lätt och jag tvingade upp mina ögonlock. Allt snurrade i någon sekund innan min syn blev klar. Jag satte mig rakt upp och Justin bredvid mig gjorde detsamma. Nu när jag väl rörde på mig så kändes min kropp mer död än tidigare. Jag tittade ut genom fönstret och just då stannade vi och jag kunde se vårat älskade hus - bakom våran nybyggda grind. Eftersom att klockan var runt elva på kvällen så var det mörkt och jag kunde inte se så bra, men gatulamporna var tända så lite kunde jag i alla fall se. Jag öppnade bildörren och steg ut ur bilen. Kvällsluften var sval och skön, och jag tog ett extra andetag. Jag vände mig mot vårat hus och granskade grinden. Staketet som vi nu hade var minst en meter högt, och själva grinden - som såg ut att vara minst två meter hög - satt i två kraftiga, vita, höga pelare. Framför den vänstra pelaren, ungefär två meter bort, fanns det en vit rektangulärformad 'sten' som det stack ut något ifrån. Det var förmodligen där man skulle skriva in koden för att grinden skulle öppnas. Men Pattie berättade att det också skulle finnas en knapp, och tryckte man på den så ringde det in till en sak som ska sitta i hallen nu, och svarade man så ja, då kunde man prata. Dock var den inte till för att sitta och ha en konversation, utan mer för att säga åt personen där inne att öppna grinden, om man skulle glömma bort koden till exempel.
"Tror ni det blir bra?", sa Pattie och märkte då att både hon och Justin stod på varsin sida om mig.
"Jag tror det blir jättebra", svarade jag.
"Jag med", instämde Justin.
"Vad bra. Så vad säger ni? Ska vi ta och gå in nu?" Jag och Justin nickade och gick tillbaka till bilen för att ta våra väskor. När vi hade dem sa vi hejdå till chauffören och som sedan åkte iväg. Vi gick mot grinden och Pattie tryckte in koden. "010224 är koden", sa hon, "Ni kan berätta för era vänner, men bara de ni känner väl och litar på."
"Okej", svarade jag och Justin i mun på varandra. Grinden öppnades och tillsammans gick vi in. Den stängdes nästan direkt efter oss. "Men 010224... varför just det?", frågade jag, jag kände på mig att det fanns en tanke bakom det. "Justin födelsedag är ju den 1 mars, därav 01. Och min den 2 april och din den 24 juni."
"Smart tänkt. Men tänk om någon listar ut den?
"Då får vi byta."
Vi kom till ytterdörren som Pattie fort låste upp. Hon steg in och tände taklampan innan jag och Justin gick in vi med. Jag drog in den välbekanta saknade doften när jag hade stängt och låst ytterdörren efter mig. Allt var sig självklart likt, men det var inte vi tre. Vi är inte längre de människorna vi var för tjugo dagar sedan. Vi har alla förändrats, även om det kanske inte är mycket. Som jag, till exempel. Nu har jag mycket starkare känslor för Justin och mindre för Matt, än vad jag hade när vi åkte. Jag har mycket mer kunskap om världen än tidigare, och nu kan jag alla Justin's låtar utantill - något jag bara nästan kunde när vi åkte.
Mitt rum. Jag såg mig omkring och kände hur mina läppar blev till ett leende. Med snabba steg gick jag mot min säng och kastade mig på den. Jag log för mig själv och såg mig omkring. Det låter nästan som att vi har varit borta i ett halvår, men tre veckor är ett tag. När vi väl var på turnén kändes det som att vi hade varit borta mycket längre, men nu när jag tänker tillbaka så har det gått ganska fort ändå. Efter en kort stund satte jag mig upp igen och tog min mobil för att ringa till Paige, som jag hade lovat att jag skulle ringa när jag kom hem.
När jag hade slått in hennes hemnummer pressade jag mobilen mot mitt öra och lyssnade på signalerna. "Mr. Lewis här", svarade Paige's pappa.
"Hej, det är Alison. Är Paige hemma?"
"Hej, Alison! Ja, vänta lite." Nu har jag faktiskt träffat honom och Paige's mamma också. Det tog ju ett tag innan jag gjorde det av någon anledning, men till slut blev det av och sen dess har jag gjort det flera gånger. De är hur trevliga som helst. Kate's föräldrar har jag också träffat, och de var också trevliga, men lite... vad ska man säga? Snobbiga.
"Alison!", utbrast Paige plötsligt på andra sidan luren.
"Hej, nu är jag hemma!"
"Åhh, vad roligt! Hur är det med dig? Hur har du haft det? Vi har ju snackat lite, men jag vill ha detaljer!"
Jag skrattade innan jag svarade. "Jag mår bra och jag har haft det jättebra. Själv då?"
"Jo, jag har haft det bra. Jag har varit med Kate väldigt ofta, och det har varit roligt. Men vi har saknat dig, Ali!"
"Jag har saknat er med!"
"Förresten! Hur gick det med Matt? Tänk att han flög dit för din skull! Han visade mig och Kate rummet han hade fixat, jättefint verkligen! Hur var det då? Ni sov där i två nätter, eller hur?" Jag fuktade mina läppar och kliade mig i nacken. "En, faktiskt."
"En?"
"Uh, ja, för lite saker hände... men kan vi inte träffas imorgon så kan jag berätta om allt då?"
"Jo, absolut. Ring när som helst."
"Okej, då säger vi så. Ses imorgon." Jag la på och suckade tungt. Jag mår fortfarande lite dåligt över allt med Matt, men jag känner fortfarande att det var det rätta.
Med armarna i kors stod jag vid mitt fönster och tittade ut. Ut på den blåa himmelen och på de träden som blåste lätt med vinden. Snart skulle det säkert börja bli regnväder eftersom det är oktober, så man får passa på och njuta. Men jag stod inte kvar länge, utan efter ungefär fem minuter gick jag till min säng för att ta min väska och lämnade sedan mitt rum. Klockan var två på dagen och jag skulle åka hem till Kate där vi och Paige skulle ha en liten 'återförening'. Det skulle verkligen bli kul att få se dem igen och höra vad de har haft för sig.
Väl nere på nedervåningen gick jag in i köket där Pattie och Justin satt och åt ur ett varsit glasspaket. Båda tittade upp på mig samtidigt och hälsade glatt. "Hej", svarade jag lika glatt tillbaka. "Så, jag behöver skjuts hem till Kate. Kan någon av er skjutsa mig?"
"Du borde skaffa dig ett körkort", flinade Justin.
"Ja, men det hinner jag inte nu. När ska jag göra det förresten?" Jag såg på Pattie.
"När du vill. Men du måste givetvis gå på någon körskola eller något först."
Jag nickade, "Ja. Men hur blir det då? Kan någon av er göra det, eller ska jag ta en taxi?"
"Jag kan skjutsa dig, jag måste ändå iväg och handla en del", svarade Pattie.
"Jag kan följa med dig", sa Justin.
"Great!", sa jag glatt.
De släppte av mig utanför Kate's hus och åkte vidare när jag var framme vid ytterdörren. Jag höjde min hand men innan jag hann knacka på slets dörren upp och möttes av två soltrålar. "Hej!", sa vi alla tre samtidigt och de kramade om mig hårt. "Vad roligt det är att se dig igen!", sa Paige och seadan släppte vi varandra. "Er med." Jag log stort och granskade dem båda. Ingen av dem hade förändrats speciellt mycket, men det hade jag själv inte gjort. Men kom ihåg: Tre veckor. Inte ett år. "Kom in", sa Kate glatt och vinkade in mig. Jag gick in i hennes stora hall och hängde av min jacka på samma krok på hatthyllan som jag har gjort de andra gångerna. "Är det fortfarande bra med er?"
"Jadå", svarade Kate, "Men nu vill vi veta allt som hände under turnén!"
Jag log, "Hur mycket tid har ni?"
"Och ja... nu är det slut mellan oss", sa jag och min så kallade berättelse var slut. Direkt vi hade slagit oss ned vid Kate's bord på hennes balkong hade jag börjat berätta. Först hade jag berättat om konserterna och hur det var att resa runt. Sedan hade jag berättat om mig och Justin. Berättat att vi båda har känslor för varandra, och att det är slut mellan mig och Matt. Båda två såg riktigt chockade.
"Stackars Matt", sa Paige, "Men du gjorde vad du tyckte var rätt. Och det var bra gjort."
"Ja, det var det", sa Kate, "Och vad roligt för dig och Justin! Men är ni tillsammans nu? Har ni kysst varandra ännu?"
"Nej och nej."
Hon såg undrande på mig. "Jag och Matt gjorde slut nyss... det är kanske lite tidigt att bara gå till någon annan då", förklarade jag och vecken i hennes panna försvann.
"Det tycker inte jag. Eller jo, det är väl tidigt, men det är inget fel med det. Du gjorde slut med honom för att du har känslor för Justin, och då förstår man ju om du blir tillsammans med Justin efter det." Jag bet mig lätt i läppen och såg på Paige för att få höra vad hon hade och säga. "Kate har rätt. Du bestämmer självklart själv när du vill försöka med Justin, du måste ju vara redo."
"Ja... men jag älskar ju fortfarande Matt. Inte lika mycket som förr, men jag gör det fortfarande."
"Känslor försvinner inte direkt."
"Nej, men tänk om det var jag. Tänk om det var han som gjorde slut med mig och blev tillsammans med en tjej bara några få dagar senare. Då skulle jag nog känna att våran relation kanske inte betydde så mycket för honom, om det var så lätt för honom att gå vidare."
"Du har en poäng." Paige såg mig i ögonen. "Men glöm inte att livet är för kort. Ta chansen när du har den." Att livet är för kort, det visste jag. Och att ta chanser också. Så varför gjorde jag det inte? De flesta tror att det alltid finns en morgondag, men det gör det inte alltid. Det gjorde faktiskt jag innan olyckan. Det finns så många saker jag hade velat säga och göra med Haley och mina föräldrar, men som jag aldrig gjorde. Och plötsligt så var alla tre borta. Man får inte vänta för länge med saker, inte ta saker för givet. Så måste jag börja tänka oftare. Innan det är för sent.
Resten av dagen hängde jag med mina vänner, och vi gjorde allt möjligt. För det mesta så pratade vi bara. De berättade om hur det hade varit i skolan. Det lät som att allt hade varit som vanligt. Det enda som hade hänt var att två killar hade startat ett slagsmål i kafeterian, men läget verkar vara lugnt mellan dem nu.
Halv tio på kvällen var jag tillbaka i hallen för att ta på mig min jacka. Paige skulle också hem och skulle ge mig skjuts. "Hejdå", sa jag och gav Kate en kram. "Tack för allt."
"Tack själv. Ses vi inte imorgon, så ses vi på måndag."
"Det gör vi", log jag och öppnade ytterdörren. När Paige och Kate hade gett varandra en snabb kram gick vi ut. Det hade blivit mycket mörkare men massa lampor var tända så vi kunde i alla fall se något. "Du, sedan vi pratade på balkongen så har jag tänkt på det här med Matt och Justin... och jag skulle gärna vilja prata med Matt om Justin. Eller är det en dum idé?"
"Vad ska säga?"
"Jag vet inte riktigt... jag vill bara prata ut, vi har inte gjort det ännu."
"Okej. Ja, men det kan du göra. Om du vill göra det nu, så kan jag skjutsa dig hem till honom och vänta på dig."
"Det behöver du inte." Jag öppnade bildörren och klev in.
"Alison, jag kan det", sa hon när hon också var inne.
"Okej, om du verkligen vill." Hon nickade. "Tack så mycket."
Hon vred om bilnyckeln och log mot mig. "Inga problem."
Det såg inte ut att vara någon hemma hos Matt, men taklampan i hans sovrum var tänd så jag gick och plingade på ändå. Jag stoppade ned mina händer i mina jackfickor och vände mig om för att se på Paige som satt kvar i bilen på andra sidan gatan. När jag hörde hur dörren låstes upp vände jag mig om igen och just då öppnades dörren. Där stod en sliten och trött Matt. "Hej", sa jag.
"Hej." Jag svalde och bara tittade på honom. Men sedan insåg jag att det var läge att säga något. "Jo, uh, jag skulle vilja prata. Har du tid?" Han steg åt sidan och det tolkade jag som ett ja, så jag steg in i värmen. Han stängde dörren och tände taklampan. "Hur... mår du?", frågade jag.
"Har mått bättre. Men jag klarar mig." Hans tonfall var kallt, och jag kunde se hur han undvek att ha ögonkontakt med mig. "Jag vill bara säga att jag verkligen är ledsen för hur det blev. Hur jag ena stunden var med dig som vanligt, och nästa gjorde slut med dig." Han såg på mig snabbt och nickade långsamt. "Det var inte lätt... du är verkligen en bra kille och jag känner mig lyckligt lottad som har någon som dig i mitt liv. Du har hjälpt mig genom så mycket. Du har alltid funnits där och alltid lyssnat på mig. Och jag uppskattar allt det, det gör jag verkligen."
"Men det räcker inte." Han såg på mig igen och drog inte bort blicken direkt.
"Nej. Inte när jag har starkare känslor för någon annan."
"Så, är du och..." Jag kunde se hur han svalde och hur jobbigt det var för honom. "Justin", fick han fram. "Är du och Justin tillsammans nu?" Jag skakade på huvudet och han såg konstigt på mig.
"För jag vill inte såra dig ännu mer."
"Vad menar du?"
"Vi gjorde ju nyss slut, och att bara bli tillsammans med någon annan efter fyra dagar är väl kanske lite elakt. Då kanske du tror att vad vi hade inte betydde så mycket, men du ska veta att det gjorde det. Väldigt mycket." Han fuktade sina läppar och blickade snabbt ned i golvet. Så stod han en stund men såg sedan upp på mig och började prata. "Jag har tänkt mycket på dig, oss, sedan jag kom hem. Jag älskar dig verkligen, Alison, och tanken på att det är slut mellan oss gör så ont." Han tystnade igen och såg sig omkring samtidigt som en suck lämnade hans mun. "Men du gjorde slut av en anledning. Justin." Hans blick var tillbaka på mig igen. "Och det kommer inte göra någon skillnad om du går vidare till honom nu eller om en månad, vi har fortfarande gjort slut." Jag bet mig i läppen och kände hur mina ögon blev lite tårfyllda.
"Du är en jättebra kille, Matt. Jag har sagt det förr, men jag menar det verkligen. Du kommer hitta någon annan en dag, och när du gör det så hoppas jag att du blir lika lycklig med henne som jag en gång var med dig." Jag tycktes kunna se ett litet leende på hans läppar.
"Tack, Alison. Och jag skulle gärna kämpa för att få dig tillbaka, men du gillar någon annan nu. Och det måste jag respektera. Så gör som du känner. Någon gång kommer du säkert bli tillsammans med honom, så det är lika bra att du blir det nu om du vill det. Livet är för kort."
"Det sa Paige också."
"Hon har rätt, och det vet du nog. Så vänta inte, ödsla ingen tid."
"Men jag vill inte att du ska tro att vårat förhållande inte betydde något. Och det känns som att du kommer tro det om något mellan mig och Justin skulle hända snart." Han tog ett steg fram och la sina händer på mina armar. "Vårat förhållande var speciellt och fantastiskt. Och jag vet att det betydde något för dig, det gjorde det för mig med. Det kommer bli jobbigt att se dig med Justin, men som jag sa, livet är för kort. Kag kommer gå vidare jag med till slut. Så få inte skuldkänslor eller något." Jag torkade mina tårar som hade börjat rinna och nickade till. "Men vill du fortfarande ha mig i ditt liv? Jag vill fortfarande ha kvar dig."
"Ja, det vill jag. Vi kommer kanske inte bli vänner så som vi var förut, men fortfarande vänner. Bättre än inget, eller hur?"
"Ja." Jag snyftade och torkade mig under näsan.
"Gråt inte, Alison. Jag vill bara att du ska vara lycklig, och jag hoppas att du blir det med honom. Varje sekund räknas, så ta chansen." Jag såg honom i ögonen och sedan kramade jag bara om honom. "Och jag kommer alltid finnas här", sa han tyst i mitt öra, "Behöver du någon att prata med eller något annat, vad som helst, så finns jag här. Glöm inte det."
"Samma här", fick jag fram mellan mina snyftningar. Han tog avstånd och torkade mina våta kinder.
"Du vet inte hur mycket det här betyder för mig", sa jag.
Han bara log och drog bort hårslingorna från mitt ansikte. "Lycka till", sa han. Jag log och gav honom en till kram. "Detsamma." Efter kramen gick jag ut genom ytterdörren igen.
"Vi ses, Alison."
"Vi ses, Matt. Hejdå. Tack, igen." Jag log tacksamt började sedan gå mot Paige's bil. Jag kände mig gladare och mer lättad. Att han sa vad han sa, det trodde jag aldrig.
"Hur gick det?", frågade Paige direkt jag satt mig i bilen.
"Bra. Väldigt bra." Jag tog tag i bilbältet och spände fast mig.
"Vad sa han då?"
"Att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag inte ska ödsla någon tid. Livet är för kort."
"Precis. Så... hur ska du göra nu då?"
Jag såg på Paige och log. "Jag ska ta chansen."
Jag var hemma vid tio tiden och både Pattie och Justin satt i köket och åt mat. "Där är du ju", sa Pattie när jag gick in till dem. "Tänkte just ringa för att se när du skulle komma. Inte för att det är sent eller så, utan för att kolla bara. Hur var det hos Kate?"
"Bra. Det var kul att träffa henne och Paige igen."
"Vad bra. Det finns mat om du vill ha. Köttgryta och potatis."
"Åh, vad gott." Jag kände hur min mage kurrade och gick fram till spisen för att ta mig en portion. Jag slog mig sedan ned bredvid Justin vid köksön och började genast äta. När vi hade ätit upp plockade vi bort allt och sedan sa Pattie godnatt. Hon var redan trött och ville gå och lägga sig tidigt. Jag och Justin gav henne en varsin godnatt kram och sedan gick hon upp. När jag öppnade munnen för att berätta om samtalet med Matt frågade Justin om vi skulle gå ut och stjärnorna. "Gärna", svarade jag. Det gick lika bra att berätta om det ute.
Vi gick in i vardagsrummet och ut genom dörren. Vi gick förbi poolen och uppför kullen där solstolarna var. Jag tittade upp och fick samma lugnande känsla som jag alltid får när jag gör det. Jag har så länge jag kan minnas älskat att bara stå och titta upp på stjärnorna. Ibland har det varit ofattbart mycket men det har varit otroligt. Och jag älskar att göra det med Justin, det är ju liksom 'våran grej.'
Efter en stund la jag märke till att det var ovanligt tyst. Det enda jag hörde var en syrsa och ljudet av bilar. Annars brukar jag höra musik eller något annat, det är trots allt lördag kväll. Men det här området är för det mesta ganska lugnt, och det är skönt, tycker jag. Jag tittade på Justin som fortfarande stod och tittade upp, och tack vare våra utomhuslampor så kunde jag se honom väl och hur hans ögon glittrade när han sänkte huvudet. Livet är för kort. Ta Chansen. Ödsla ingen tid.
"Jag pratade med Matt förut", sa jag och jag kunde se att han såg på mig i ögonvrån. Vi båda vände oss mot varandra och hans hand som var i min tog jag ett nytt grepp om. "Jag pratade med honom om oss. Om dig och mig, alltså. Jag ville ju inte att något skulle hända mellan oss direkt eftersom då hade jag och Matt gjort för slut bara en dag sedan, och nu har det gått fyra vilket heller inte är så länge, men han sa att jag inte ska ödsla någon tid." Jag tittade bort i en sekund innan jag tittade tillbaka på Justin som nu såg förvirrad ut. "Han vill att jag ska vara lycklig och det finns ingen anledning till att vänta med att gå vidare, eftersom livet är för kort. Och jag gjorde ju slut av en anledning." Justin's förvirrande uttryck bleknade och hans läppar formade sig till ett leende. "Så... menar du nu att vi kan...?" Jag nickade och släppte hans hand för att lägga mina armar om hans nacke. "Du vet vad jag menar." Justin's leende blev bredare medan han la sina armar om mig. Vi såg varandra djupt i ögonen och nästa sekund hände det. Våra läppar möttes och det var obeskrivligt. I den stunden kändes det som att det bara var vi som existerade. Ljudet från bilarna och syrsan försvann och det enda jag kunde tänka på var Justin. På hur hans läppar kändes mot mina, och det kändes så bra. Så rätt. Min höger hand for genom hans lena hår och jag kunde känna hur Justin pressade mig mer intill honom. När våra läppar skildes log vi båda större än någonsin. "Vet du hur länge jag har väntat på det här?", sa han. Jag bara skrattade och sedan pressade Justin sina läppar mot mina igen.
Äntligen! Eller vad säger ni? Nu vill jag verkligen veta vad ni tyckte!
Ni som inte brukar kommentera kan väl göra det nu för att de äntligen har kysst varandra! Och för det långa kapitlet! Det är nog det längsta jag har gjort :)
Kapitel 42 - The End Of My World Tour
Jag kom och tänka på den tomma blicken och när jag var på väg att luta mig framåt för att se om hon hade den - reste hon sig upp. Med armarna i kors över revbenen gick hon och ställde sig vid fönstret, på samma ställe där hon stod imorse. "Jag och Matt har gjort slut", sa hon. Jag blev väldigt förvånad. Men skämdes ändå lite eftersom jag också blev lite glad. Förvirrad, det blev jag också. De verkade ju vara så lyckliga. "Varför då?" Jag steg upp och gick fram till henne. "För att jag berättade sanningen."
"Vad då för sanning?" Hon tittade ned i golvet men höjde sedan sitt huvud långsamt och såg på mig. "Jag berättade att jag börjar förlora de känslorna jag hade för honom tidigare... och att jag börjar få dem för dig istället."
Jag kom och tänka på den tomma blicken och när jag var på väg att luta mig framåt för att se om hon hade den - reste hon sig upp. Med armarna i kors över revbenen gick hon och ställde sig vid fönstret, på samma ställe där hon stod imorse. "Jag och Matt har gjort slut", sa hon. Jag blev väldigt förvånad. Men skämdes ändå lite eftersom jag också blev lite glad. Förvirrad, det blev jag också. De verkade ju vara så lyckliga. "Varför då?" Jag steg upp och gick fram till henne. "För att jag berättade sanningen."
"Vad då för sanning?" Hon tittade ned i golvet men höjde sedan sitt huvud långsamt och såg på mig. "Jag berättade att jag börjar förlora de känslorna jag hade för honom tidigare... och att jag börjar få dem för dig istället."
Chockad. Överraskad. Glad. Förvånad. Jag hade så blandade känslor att jag inte visste vad jag skulle göra eller säga. Alison och Matt har gjort slut för att hon har känslor för mig. Vad skulle jag svara på det? "Så, ja", fortsatte hon, "Jag gillar dig, Justin." Hennes ansikte blev rödare och hon tittade bort. Nu var det rätta tillfället här. Tillfället då jag skulle berätta om mina känslor. "Wow... uh, det här är... jag är överraskad. Men glad." Hon såg på mig igen. "Anledningen till att jag inte har varit mig själv den senaste tiden... är faktiskt för att jag hela tiden har fått starkare känslor för dig, men du hade ju Matt... så jag har bara... jag vet inte. Det gjorde bara ont att tänka på er. Och se er tillsammans." Alison chockad ut, men jag förstod henne. Jag var ju det själv. "Jag..." Hon fnissade. "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga." Hon drog sina fingrar genom håret.
"Inte jag heller", sa jag med ett skratt. Det blev tyst och tystnaden var mer än pinsam. "Men du vet... um... jag och Matt gjorde slut för bara en dag sedan, så..." Jag förstod vad hon menade. Hon ville inte att något skulle hända mellan oss, utan vänta lite eftersom de nyss gjorde slut. Det tolkade jag det som i alla fall. "Jag förstår. Men vi kan väl typ, se vad som händer senare?" Hon nickade med ett leende. "Det låter bra." Vi kramade om varandra och sedan gick hon igen. Skulle hon stanna så hade det säkert bara varit pinsam och jobbig tystnad. När jag hade stängt dörren efter henne gick jag och la mig i sängen med ett stort leende på läpparna. Jag kände mig så glad. Så lycklig.
Halv tio på morgonen därpå satt vi alla på flyget och var på väg till Osaka. Det skulle bara ta en timme, mer eller mindre, vilket var skönt. Jag har tröttnat lite på allt flygande nu.
"Tänk", sa Alison som satt bredvid mig i soffan. Det fanns både säten och soffor här på planet. "Bara en konsert kvar på hela turnéen. Hur känns det?"
"Skönt men ändå lite tråkigt. Men detta är i alla fall inte den sista. Hoppas jag."
"Det tror jag inte att det är. När ska du börja på ett nytt album då?"
"Det har jag redan gjort... typ. Jag har bara skrivit lite idéer, men när vi är hemma igen ska jag försöka komma igång på riktigt."
"Bra, för jag börjar tröttna på dina låtar nu." Jag såg på henne och då skrattade hon och armbågade mig lätt. "Skojar bara."
"Tur för dig." Vi båda skrattade och sedan började vi prata om annat.
Efter att ha landat i Osaka skrev jag flera autografer på flygplatsen där minst hundra fans väntade. Tog kort gjorde jag också. Många av dem ville också ta kort och få autograf av Alison av någon anledning, så denna gång stod hon inte och väntade bara. "Kom nu", sa Kenny när det kom alt fler och folk började trängas. Vi gick ut och hoppade in i minibussarna som väntade på oss och de tog oss till hotellet. Vi delade upp oss på ungefär samma sätt som tidigare. Men den här gången skulle jag dela rum med Sean, det fanns ändå två sängar.
Man kom in i en stor hall som mer var som ett vardagsrum då det fanns soffor och en tv. Det fanns två sovrum, ett till höger och ett till vänster. "Vilket rum tar du?", frågade jag Sean.
"Det spelar igen roll."
"Okej. Då tar jag det här." Med mina väskor gick jag in i sovrummet till höger. Där inne fanns allt som funnits i de andra rummen. Jag ställde mina väskor mot en vägg och kastade mig sedan på sängen. Just då fick jag ett sms och drog direkt upp min mobil ur min ficka och tittade på skärmen. Ett nytt sms från Scooter. "Hey. Vill du och Sean gå ut på lite sightseeing igen? Det är flera timmar kvar tills vi ska vara på arenan. Men bara om ni vill." Jag steg upp ur sängen och gick in i Sean's rum. "Ey, Scooter skickade ett sms till mig. Vill du med på sightseeing?" Sean tittade upp från sin mobil som han höll på med och nickade. "Visst." Jag skrev då tillbaka till Scooter: "Vi vill. Har du frågat de andra?"
"Yes. Vi möts i lobbyn om fem minuter då, blir det bra?"
"Ja. Ses snart."
Jag gick tillbaka in i mitt rum för att byta skor och jacka, och sedan ämnade jag och Sean vårat rum. Just när jag hade dragit igen våran dörr öppnades den bredvid och J.J och Alison kom ut. "Hej, killar", sa J.J med ett leende. Alison log hon med. "Hey", svarade vi med en mun. Sedan började J.J och Sean gå mot hissen, och jag och Ali gick efter. "Hur ser erat rum ut?", frågade hon. "Um, det är typ som ett vardagsrum när man kommer in. Och så är det ett sovrum till höger och ett till vänster."
"Vårat också." Jag nickade och steg in i hissen. Vi åkte ned till lobbyn och när alla de andra hade kommit lämnade vi hotellet och började våran sightseeing-runda.
Vi besökte tempel precis som vi gjorde i Tokyo, men nu också någon park och ett museum. Det var inte speciellt roligt, så vi lämnade det ganska fort. När det bara var någon timme kvar till vi var tvungna att åka till arenan, gick vi till en restaurang och åt middag. Där satt vi ett bra tag och sedan åkte vi till Zepp Osaka - vilket då var arenan. Allt gick som vanligt: Jag hade ett soundcheck, bytte om, gjorde röstövningar med Mama Jan, bad i ringen och satt sedan i teamrummet med de andra och väntade tills det var showtime för mig. "Jag kommer snart", sa Alison som satt bredvid mig. Innan jag hann svara så var hon ute ur rummet. Jag lutade mig tillbaka och då kom mamma och satte sig bredvid mig. "Hej, raring", sa hon lugnt och log varmt mot mig. "Hej, mamma. Är allt bra?"
"Jadå. Hur är det med dig?"
"Toppen."
"Vad bra. Så hur känns det nu då? Det är ju den sista konserten."
"Det känns bra. Du då? Längtar du hem eller hade du velat att turnéen fortsatte?"
"Jag längtar väl hem lite, men var inte detta slutet så hade det inte gjort något." Jag log och gav henne en kram. "Tack, mamma. För att du alltid följer med och finns vid min sida."
"Självklart." Jag gav henne en lätt kyss på kinden och la sedan min arm om hennes axlar.
Alison kom tillbaka och hade då bytt överdel till en vit t-shirt som det stod I ♥ JUSTIN BIEBER på. Och när hon kom närmare kunde jag se att min autograf var under. "Vad tycks?", sa hon glatt. Jag och mamma skrattade. "Jättesnygg", sa jag.
"Jag köpte en till dig också, Pattie." Hon drog upp en ur hennes väska och gav den till mamma. "Tack, Alison", sa mamma och skrattade igen. Hon reste sig upp och gick in i badrummet med t-shirten och kom ut med den på sig. Jag och Alison skrattade och mamma stannade och satte händerna på höfterna. "Nå?"
"Du passar jättebra i den", sa Alison. Jag nickade instämmande.
"Alright, guys!", ropade Scooter så högt och så plötsligt att det fick mig att hoppa till. "Nu är det showtime!"
ALISON'S PERSPEKTIV:
"You're my special little lady
Justin satt i hjärtat och åkte ut över publiken. När det inte kunde åka längre stannade det. När Justin sjöng de sista meningarna åkte det tillbaka. Jag stod denna kväll framför scenen tillsammans med Pattie, Ryan, George, Scooter och Carin. Vi sjöng alla med och klappade i händerna när Justin hade landat på scenen och låten var slut. En kille kom och tog Justin's gitarr medan han knäppte loss sig, och sedan åkte hjärtat bort. Justin drack vatten ur sin vattenflaska som stod vid kanten och sa sedan: "Jag letar efter en speciell tjej." Publiken verkade förstå vad han pratade om då skriken blev högre. Och tänkte de på att det var dags för One less lonely girl - så tänkte de rätt. "Hur många av er är singlar?" Han tystnade och gick sedan lite mer till höger. "Okej, så, hur många av er är ensamna?" Nu vände han och gick till vänster istället medan alla skrek ännu högre. "För ikväll letar jag efter One less lonely girl." Han stannade och log. Sedan började han sjunga.
"One less lonely girl
Jag sjöng med i denna låt också och vevade med armarna fram och tillbaka i refrängen. Snart sprang Justin uppför trappan till toppen av ställningen och en närbild på hans ansikte visades på storbildskärmen bakom honom. Snart var det dags för en tjej att komma ut på scenen. "Alison", sa Pattie i mitt öra. "Kan du följa med mig?" Hon såg allvarlig ut och jag fick genast en liten klump i magen. Det får jag nästan alltid när någon ser allvarlig ut och vill mig något. Jag gick efter henne och när vi stannade var vi bakom scenen. Då försvann hennes allvarliga ansiktsuttryck och hon log istället. "Snart är det din tur att gå ut på scenen." Jag rynkade pannan men snart insåg jag vad hon menade. Jag skulle vara kvällens OLLG. "Pattie, jag kan inte vara på en scen och ha tusentals ögon på mig. I Chile var det en annan sak, men jag blir så nervös av det."
När det var dags kom Antonio och Marvin och gick med mig till pallen. Jag var väldigt nervös och kunde inte sluta tänka på att pallen kanske skulle gå i sönder, eller att jag kanske skulle trilla av den. Gud så förnedrande det skulle vara.
Tillsammans med Pattie, Ryan, George, Scooter och Carin gick vi bakom scenen igen för att möta Justin när han skulle komma. Men plötsligt så gick Ryan och Scooter ut på scenen och vi andra följde bara efter. Justin vände sig om och öppnade sina armar mot mig. Jag gick rakt in i dem och kramade honom. Kramen avbröts kort därefter men vi höll kvar armarna om varandra. Justin hade sin om min midja och jag min högerarm om hans. "Tack för allt!", ropade han. Han släppte mig och sprang till högerkanten av scenen och gav alla framsträckta händer high fives. Han sprang hela vägen till andra sidan av scenen och vinkade sedan åt alla håll. "Jag älskar er! Tack så mycket!" Han kom tillbaka till mig och tillsammans gick vi alla av scenen.
"Tack, Justin, för att jag fick vara din One less lonely girl. Och du ska veta att jag verkligen är stolt över dig."
Snart, mina vänner. Snart ;) Kommentera vad ni tyckte! Har det varit en bra turné?
The one that makes me crazy
Of all the girls I've ever known
It's you, it's you"
Justin satt i hjärtat och åkte ut över publiken. När det inte kunde åka längre stannade det. När Justin sjöng de sista meningarna åkte det tillbaka. Jag stod denna kväll framför scenen tillsammans med Pattie, Ryan, George, Scooter och Carin. Vi sjöng alla med och klappade i händerna när Justin hade landat på scenen och låten var slut. En kille kom och tog Justin's gitarr medan han knäppte loss sig, och sedan åkte hjärtat bort. Justin drack vatten ur sin vattenflaska som stod vid kanten och sa sedan: "Jag letar efter en speciell tjej." Publiken verkade förstå vad han pratade om då skriken blev högre. Och tänkte de på att det var dags för One less lonely girl - så tänkte de rätt. "Hur många av er är singlar?" Han tystnade och gick sedan lite mer till höger. "Okej, så, hur många av er är ensamna?" Nu vände han och gick till vänster istället medan alla skrek ännu högre. "För ikväll letar jag efter One less lonely girl." Han stannade och log. Sedan började han sjunga.
"One less lonely girl
One less lonely girl
One less lonely girl"
Jag sjöng med i denna låt också och vevade med armarna fram och tillbaka i refrängen. Snart sprang Justin uppför trappan till toppen av ställningen och en närbild på hans ansikte visades på storbildskärmen bakom honom. Snart var det dags för en tjej att komma ut på scenen. "Alison", sa Pattie i mitt öra. "Kan du följa med mig?" Hon såg allvarlig ut och jag fick genast en liten klump i magen. Det får jag nästan alltid när någon ser allvarlig ut och vill mig något. Jag gick efter henne och när vi stannade var vi bakom scenen. Då försvann hennes allvarliga ansiktsuttryck och hon log istället. "Snart är det din tur att gå ut på scenen." Jag rynkade pannan men snart insåg jag vad hon menade. Jag skulle vara kvällens OLLG. "Pattie, jag kan inte vara på en scen och ha tusentals ögon på mig. I Chile var det en annan sak, men jag blir så nervös av det."
"Det finns inget att vara nervös över." Jag tänkte efter... kanske skulle han bli besviken om jag inte kom ut? Och jag borde egentligen bara vara glad, det är inte alla som får vara det. "Okej, jag går ut."
När det var dags kom Antonio och Marvin och gick med mig till pallen. Jag var väldigt nervös och kunde inte sluta tänka på att pallen kanske skulle gå i sönder, eller att jag kanske skulle trilla av den. Gud så förnedrande det skulle vara.
Jag satte mig på pallen och när jag märkte att den inte gick i sönder suckade jag lättat och fnissade för mig själv åt mina töntiga tankar. Jag vred huvudet åt höger och då kom Justin nedför trappan. Han vinkade mot mig och log stort. Jag vinkade tillbaka och kände hur mitt leende blev bredare. Justin tog den stora rosbuketten från Marvin och Nick och kom sedan fram till mig. Han gav mig dem och började sedan dansa runt mig. Det kändes så speciellt nu när jag själv var med om det här. Jag fick bara mer fjärilar i magen av alla hans beröringar. Hans smekningar på min kind, hans arm om min axel men också av blickarna han gav mig. När låten gick mot sitt slut kom han tillbaka till mig. Han gick runt mig de sekunderna som var kvar, och när låten var slut släcktes som vanligt alla lampor. Han kramade mig hårt och gav mig sedan en kyss på kinden. Jag lämnade scenen och gick in till teamrummet för att lämna rosorna. Jag luktade på dem en stund innan jag la ned dem på det långa bordet. Sedan gick jag glatt och ställde mig framför scenen igen.
När baby nästan var slut hade det börjat regna så mycket konfetti att man knappt såg Justin och hans dansare på scenen. Tårar rann nedför mina kinder medan jag klappade hårt i händerna. Jag var så stolt över Justin. Han har slitit så hårt under turnéen och varit så duktig. Och att jag har fått chansen att vara en del av det är obeskrivligt.
Tillsammans med Pattie, Ryan, George, Scooter och Carin gick vi bakom scenen igen för att möta Justin när han skulle komma. Men plötsligt så gick Ryan och Scooter ut på scenen och vi andra följde bara efter. Justin vände sig om och öppnade sina armar mot mig. Jag gick rakt in i dem och kramade honom. Kramen avbröts kort därefter men vi höll kvar armarna om varandra. Justin hade sin om min midja och jag min högerarm om hans. "Tack för allt!", ropade han. Han släppte mig och sprang till högerkanten av scenen och gav alla framsträckta händer high fives. Han sprang hela vägen till andra sidan av scenen och vinkade sedan åt alla håll. "Jag älskar er! Tack så mycket!" Han kom tillbaka till mig och tillsammans gick vi alla av scenen.
"Tack, Justin, för att jag fick vara din One less lonely girl. Och du ska veta att jag verkligen är stolt över dig."
"Tack, Ali. Jag uppskattar det verkligen." Vi kramades ännu en gång och sedan gick jag och berömde de andra som också hade varit en del av alla konserter. Imorgon flyger vi hem och jag kommer förmodligen inte få se många av dem på ett tag, vilket känns lite tråkigt eftersom alla har varit så roliga att hänga med. Men allt kommer till sitt slut, och det här var slutet av my world tour.
Snart, mina vänner. Snart ;) Kommentera vad ni tyckte! Har det varit en bra turné?
Den har kanske inte varit så händelserik, men ganska ändå.
Kapitel 41 - The Truth
"Vet du vad jag insåg nu?" Nu såg han mig i ögonen. "Att varje gång under dagen som jag har tittat på dig... så har du haft din blick på Justin. Men inte bara idag, andra dagar också. Som i Hawaii, till exempel. Och när du har gjort det... så har jag sett något i dina ögon. Jag vet inte vad, men något."
"Vad menar du?"
Han blev tyst igen, men frågade sedan rakt ut: "Har du känslor för honom, Alison? Som mer än en vän?" Jag svarade inte och tittade ut genom fönstret. "Alison", sa han bestämt, "Se mig i ögonen och säg att du inte har känslor för honom. Gör du det, så tror jag dig." Jag snyftade och vred mitt huvud och såg honom rakt i ögonen. "Det kan jag inte."
Lyssna samtidigt.
Ord kunde inte beskriva hur Matt blev efter vad jag sa. "Det kan jag inte." Han såg så sårad ut. Han bara stirrade på mig och sedan tittade han ned och nickade. "Okej", sa han tyst. Ord kunde heller inte riktigt beskriva hur jag kände mig. Men en sak jag inte kände var ånger. Detta var jobbigt givetvis, men det rätta. Jag har ju känslor för Justin som mer än en vän. Tänk, för ungefär två månader sedan hade jag aldrig någonsin kunnat tro att det skulle kunna hända. "Jag är ledsen, Matt", sa jag och la min hand på hans arm. "Varför sa du inget tidigare?" Han tittade upp på mig och såg arg men mer sårad ut. "Det har inte funnits något bra... tillfälle. Och jag har inte varit säker på hur jag känner. Men det är jag nu."
"Så... menar du att det är slut nu?" Jag var också väldigt rädd. Matt är som sagt en av mina bästa kompisar, och gör vi slut så kommer jag kanske förlora honom. Det vill jag inte.
Jag bet mig hårt i läppen och tittade ned samtidigt som jag torkade mina våta kinder. Sedan tittade jag upp igen, in i hans mörka ögon. "Jag vill inte såra dig mer, men för att vara ärlig så börjar jag förlora de där känslorna för dig som fanns där förut... och jag börjar få dem för Justin istället... så..." Jag andades ut och försökte hålla mig samman. "Ja... det är nog slut nu. Jag vet att jag borde ha sagt något tidigare, men ville inte göra det genom skype eller så..." Matt's ögon hade blivit blanka, och då gjorde det mer ont i mig. "Jag är verkligen ledsen... men jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner. Jag vill ha kvar dig i mitt liv."
Han var tyst en stund, men sa sedan: "Älskar du mig, Alison?"
Jag nickade, det gjorde jag fortfarande. "Men det räcker bara inte... jag är ledsen." Nu nickade han och torkade sig under ögonen snabbt. Jag gav honom en kram och då kom tårarna igen. Han kramade mig tillbaka och jag slöt mina ögon. Vi stod så en kort stund och efter kramen gav jag honom en kyss på kinden. "Um... då borde jag kanske... jag går och kollar om det finns ett ledigt rum någonstans... det kommer säkert bli lite konstigt om vi ska sova tillsammans nu", sa han och gick förbi mig med snabba steg.
"Vänta", sa jag och vände mig om. "Jag kan dela med J.J, hon delar inte med någon."
"Eller Justin." Jag bara såg på honom och han drog handen över ansiktet. "Förlåt... um... okej, om du vill."
"Ja."
"Okej då... jag kommer strax." Han försvann in i badrummet och när han hade stängt dörren hörde jag hur låset drogs om.
Med tårarna fortfarande strömmandes nedför mina kinder, började jag packa ihop mina saker. Jag hade inte tagit upp mycket, så det gick fort. Jag drog med mig allt ut i hallen och när jag hade fått på mig mina skor och min tunna jacka, knackade jag på badrumsdörren försiktigt. "Matt, jag går nu." Badrumsdörren öppnades och Matt tog ett steg ut. "Okej", sa han och suckade lätt. "Men bara så du vet, så du inte blir förvirrad eller något imorgon... så flyger jag hem."
"Hem? Du har varit här i två dagar. Ska du sätta dig på ett plan imorgon igen i flera timmar?" Tjugo timmar blir det då inte igen, men femton ungefär. "Ja, jag får väl göra det. Det blir bara jobbigt att vara kvar..." Kanske hade han rätt. Det skulle bara bli jobbigt om han var här, nu när vi har gjort slut. Men ändå, stackars honom. "Okej... men du kan väl höra av dig innan? Så jag kan säga hejdå?" Han stod tyst en stund innan han nickade. "Bra", svarade jag och gick ut i korridoren med mina saker. Vi bara såg på varandra i ögonen i några sekunder och sedan stängde han dörren. Jag svalde hårt och gick sedan långsamt mot hissen längst ned i korridoren, vars dörrar öppnades med ett pling. Jag steg in och tryckte på knappen som skulle ta mig till våning åtta, där Justin, J.J, Sean, Scooter, Carin, Kenny, George och Legaci hade sina rum. Resten av crewet bodde antingen någon våning upp eller ned.
När jag stod utanför J.J's dörr kunde jag inte knacka på. Jag kände egentligen inte för att prata eller vara i samma rum som någon. Jag ville bara vara ifred. Men vart skulle jag ta vägen? Det var kväll och vi befann oss i Tokyo, så det är inte så att jag bara kan gå ut på en promenad helt ensam. Med en suck gled jag ned längs väggen bredvid Justin's dörr som var mitt emot J.J's, och släppte mina saker. Jag sköt upp mina knän till min haka och la mina armar om mina ben. Sedan lutade jag huvudet bak mot väggen och brast ut i gråt. Jag satte min högerhand för munnen och blundade hårt. Detta var så jobbigt... Matt var faktiskt min första riktiga pojkvän. Ty hade jag en liten flört med, men vi blev aldrig tillsammans. Och jag antar att eftersom jag hela tiden var med Justin, Ryan och Chaz under min uppväxt, så blev det aldrig så att jag försökte få någon kille som alla de andra tjejerna. Men det gjorde inget, jag trivdes med mitt liv utan en pojkvän.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
"Justin, Sean, nu måste vi ta och lägga oss", sa Kenny och reste sig upp från soffan. Jag gäspade och reste mig sedan upp från fåtöljen jag satt i. Vi hade hängt med Sean i hans rum och spelat tv-spel i ungefär två timmar, längre än vad vi hade tänkt oss. Vi sa godnatt till Sean och lämnade sedan hans rum. När Kenny hade stängt dörren fick vi båda syn på Alison. Hon satt mot väggen till höger om min dörr och hennes huvud hängde ned. Det verkade som att hon sov. "Herregud, vad gör hon här?", sa Kenny.
"Jag tar henne", sa jag, "Vi ses imorgon." Kenny såg tveksamt på mig men gick sedan med på det. Jag sa godnatt till honom och när han hade gått in till sitt rum gick jag fram till Alison. Jag satte mig på huk bredvid henne och skakade om hennes axel försiktigt. "Ali", sa jag lugnt. "Vakna." Hon rörde på sig och lyfte långsamt sitt huvud. Det första jag la märke till var hennes röda svullna ögon. "Du, vad är det som har hänt?" Hon fuktade sina läppar och tittade ned. "Kom här, så går vi in i mitt rum", sa jag och hjälpte henne upp. Jag tog fram mitt kort och låste upp dörren. Alison gick in och jag tog hennes saker innan jag gick efter.
"Är det okej om vi inte pratar om det här nu? Jag vill bara sova nu", sa hon när jag hade stängt dörren. "Självklart", svarade jag och gick fram till henne. "Men sätt dig inte i korridoren sådär igen, någon kunde ha tagit dina saker. Eller kidnappat dig." Jag log lite men Alison bara nickade. "Sover J.J?", frågade hon sedan.
"Tror det."
"Okej... är det okej om jag sover här då?" Jag rynkade pannan och Alison sa snabbt, "Fråga inte."
"Okej. Men visst, det får du."
"Tack." Hon gick till en av hennes väskor och tog upp vad som verkade vara ett nattlinne och försvann in i badrummet. Medan hon bytte om gjorde jag det med, och gick sedan och la mig i sängen. När Alison kom ut gick hon till soffan vid mitt fönster och la sig där. "Alison", sa jag, "Kom och lägg dig här. Om du inte vill dela så kan jag ta soffan." Utan ett ord kom hon och la sig bredvid mig i sängen och vände ryggen mot mig. Hon verkade väldigt upprörd, och det fick mig självklart att undra vad det var. Mina första tankar var att det handlade om Matt. Annars hade hon förmodligen varit i deras rum med honom.
Jag släckte sänglampan bredvid mig och hela rummet blev kolsvart. Jag la mig till rätta och lyssnade på Alison's andetag. Snart kunde jag höra snyftningar också. Jag ville fråga vad som var fel, men lät henne vara ifred. Hon ville trots allt inte prata om det idag. Så den natten somnade jag till ljudet av Alison's tysta snyftningar, och det kändes inte alls bra.
Det första jag fick se när jag slog upp ögonen på morgonen var Alison. Hon stod vid fönstret och tittade ut med armarna i kors. Solen sken starkt in och lyste upp hela henne. Ingen dålig första syn på dagen inte. "Godmorgon", sa jag och hon vände sig genast om. Hon såg fortfarande upprörd ut, men lyckades tvinga fram ett litet leende. Sedan vände hon sig om igen. Jag granskade henne en stund och steg sedan upp. Jag slängde en snabb blick på klockan bredvid mig som var fem i tio, och gick sedan fram till Alison. Jag drog rätt min t-shirt och och ställde mig bredvid henne. "Hur är det?", frågade jag.
"Har mått bättre."
Jag sneglade på henne och tittade sedan ut genom fönstret precis som hon.
"Vill du prata om det?"
"Inte nu... senare kanske. Men tack."
ALISON'S PERSPEKTIV:
Jag knackade på dörren för tredje gången men Matt öppnade inte. Då gav jag upp och bestämde mig för att ringa honom. När jag var på väg att slå hans nummer plingade hissen till och dörrarna åkte upp. J.J steg ut och gick mot mig. "Hej", sa jag lite förvirrat.
Tv-intervjun gick bra och de frågade i princip samma frågor som alla andra har gjort under de intervjuer vi varit på. Och efter det bar det av till arenan där Justin först skulle ha sitt Meet and Greet och sedan soundcheck. Det gick också bra, precis som vanligt. Dock gick tiden väldigt långsamt, en timme kändes som två. Men tiden gick i alla fall, och till slut började konserten.
När det var dags för Justin att gå ut på scenen visste jag inte om jag ville följa med eller inte. Jag visste heller inte om jag ville vara på konserten... jag ville bara vara ifred igen. Men jag ville inte göra Justin besviken så jag följde med honom till trappan och bestämde mig för att stanna kvar. "Ali, finns det något jag kan göra?", frågade Justin bekymrat när vi stod där och väntade på klartecken.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Konserten var den galnaste på länge. Publiken skrek så himla högt och en tjej försökte till och med ta sig upp på scenen. På något sätt så lyckades hon nästan, men tack vare vakterna så gjorde hon det inte helt. Vi var kvar en stund på arenan efter konserten, men sedan åkte vi till hotellet. Som vanligt så tog jag en dusch direkt och tog därefter på mig gråa mjukisbyxor och en röd t-shirt. Trots den långa dagen så var jag inte särskilt trött och jag kände inte för att sitta vid datorn eller titta på tv. Så jag skickade iväg ett sms till Alison: "Hey, kan jag komma över? :)" Det tog inte lång tid för henne att svara. "Jag tror J.J ska sova nu, men jag kan komma till dig?"
"Så, ville du göra något särskilt?", undrade hon och såg sig omkring.
Jag är verkligen ledsen för att ni fick vänta såhär länge på detta kapitel. Det har aldrig tagit så lång tid förut. Men jag ska börja på kapitel 42 nu direkt, och kommer jag på vad jag ska skriva, så kanske ni får det redan imorgon.
I alla fall, nu börjar ju saker hända! Vad tycker ni om att Alison och Matt har gjort slut? Jättebra förmodar jag ;) Glöm inte att kommentera!
ALISON'S PERSPEKTIV:
Jag knackade på dörren för tredje gången men Matt öppnade inte. Då gav jag upp och bestämde mig för att ringa honom. När jag var på väg att slå hans nummer plingade hissen till och dörrarna åkte upp. J.J steg ut och gick mot mig. "Hej", sa jag lite förvirrat.
"Hej, där är du ju." Hon kom fram till mig och höll upp ett vitt kuvert. Jag kände genast på mig att det var från Matt. "Det här låg i min hall. Det är till dig." Jag tog emot det och läste på. Till Alison stod det bara. "Tack, J.J."
Hon log lite, "Är allt okej förresten?"
"Jadå. Hur är det med dig?"
"Bra, tack. Vi ses sen." Hon gav mig en snabb kram och gick sedan till hissen igen. När hon var borta blickade jag ned på kuvertet igen och öppnade det. Jag tog upp lappen i och vecklade ut den.
"Hej, Alison. Tänkte skicka ett sms, men det fick bli ett kort brev istället. När du läser det här är jag troligtvis på flyget hem. Jag vet att du ville att jag skulle ringa, men vi ses väl snart ändå. /Matt." Jag suckade och stoppade tillbaka lappen. Jag tycker fortfarande att jag tog rätt beslut, men det gör ändå ont att såra någon som jag bryr mig så mycket om. Men jag kunde bara inte fortsätta att vara med honom när jag kände att det inte var rätt. Och det skulle inte vara rättvist mot honom. Men jag vet att han någon dag kommer hitta en annan tjej, han är en otrolig kille. Bara inte killen för mig.
När klockan närmade sig halv ett skulle vi åka till en restaurang för att äta innan Justin skulle iväg på en tv-intervju. Innan vi åkte berättade jag att Matt hade flugit hem igen, och alla blev självklart förvirrade och frågade varför. "Personliga anledningar", hade jag svarat och ingen hade frågat något mer. Dock kunde jag se att Justin tänkte, men han gjorde det aldrig.
Tv-intervjun gick bra och de frågade i princip samma frågor som alla andra har gjort under de intervjuer vi varit på. Och efter det bar det av till arenan där Justin först skulle ha sitt Meet and Greet och sedan soundcheck. Det gick också bra, precis som vanligt. Dock gick tiden väldigt långsamt, en timme kändes som två. Men tiden gick i alla fall, och till slut började konserten.
När det var dags för Justin att gå ut på scenen visste jag inte om jag ville följa med eller inte. Jag visste heller inte om jag ville vara på konserten... jag ville bara vara ifred igen. Men jag ville inte göra Justin besviken så jag följde med honom till trappan och bestämde mig för att stanna kvar. "Ali, finns det något jag kan göra?", frågade Justin bekymrat när vi stod där och väntade på klartecken.
"Vad menar du?"
"Du har varit så nere idag, och om jag kan hjälpa dig så vill jag det."
"Nej, men tack ändå. Jag har bara en del att tänka på nu... men jag klarar mig." Jag fick fram ett leende och gav honom en kram. "Lycka till." Jag släppte honom innan han hann besvara min kram och gick sedan därifrån.
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Konserten var den galnaste på länge. Publiken skrek så himla högt och en tjej försökte till och med ta sig upp på scenen. På något sätt så lyckades hon nästan, men tack vare vakterna så gjorde hon det inte helt. Vi var kvar en stund på arenan efter konserten, men sedan åkte vi till hotellet. Som vanligt så tog jag en dusch direkt och tog därefter på mig gråa mjukisbyxor och en röd t-shirt. Trots den långa dagen så var jag inte särskilt trött och jag kände inte för att sitta vid datorn eller titta på tv. Så jag skickade iväg ett sms till Alison: "Hey, kan jag komma över? :)" Det tog inte lång tid för henne att svara. "Jag tror J.J ska sova nu, men jag kan komma till dig?"
"Okey :)" Eftersom Ali ska sova i J.J's rum denna natt, och det var där hon befann sig, så tog det bara några sekunder innan det knackade på dörren. Jag gick genast och öppnade och när hon var inne gick vi och satte oss på sängen.
"Så, ville du göra något särskilt?", undrade hon och såg sig omkring.
"Nja, inte direkt. Ville bara hänga lite, jag är inte särskilt trött. Är du?"
"Nej." Hon kastade mig en snabb blick och stirrade sedan in i väggen framför henne. Jag kom och tänka på den tomma blicken och när jag var på väg att luta mig framåt för att se om hon hade den - reste hon sig upp. Med armarna i kors över revbenen gick hon och ställde sig vid fönstret, på samma ställe där hon stod imorse. "Jag och Matt har gjort slut", sa hon. Jag blev väldigt förvånad. Men skämdes ändå lite eftersom jag också blev lite glad. Förvirrad, det blev jag också. De verkade ju vara så lyckliga. "Varför då?" Jag steg upp och gick fram till henne. "För att jag berättade sanningen."
"Vad då för sanning?" Hon tittade ned i golvet men höjde sedan sitt huvud långsamt och såg på mig. "Jag berättade att jag börjar förlora de känslorna jag hade för honom tidigare... och att jag börjar få dem för dig istället."
Jag är verkligen ledsen för att ni fick vänta såhär länge på detta kapitel. Det har aldrig tagit så lång tid förut. Men jag ska börja på kapitel 42 nu direkt, och kommer jag på vad jag ska skriva, så kanske ni får det redan imorgon.
I alla fall, nu börjar ju saker hända! Vad tycker ni om att Alison och Matt har gjort slut? Jättebra förmodar jag ;) Glöm inte att kommentera!
Kapitel 40 - What I Can't Say
Vi kom till våran flygplats och där väntade det många fans. Det är ganska otroligt ändå hur de kan veta var och vilken tid Justin ska någonstans. Vi stannade några få meter från flygplanet och vakterna som var där hjälpte oss med våra väskor. Jag gick efter Justin uppför den korta trappan till flyget och när han var inne såg jag hur hans ansiktsuttryck förändrades. Jag stannade för en sekund men gick sedan upp för det sista trappsteget. Jag tittade i samma riktning som honom och frös till. Jag kunde inte tro att det var sant. "Hej, gumman", sa Matt med ett stort leende.
"Matt?!" Jag var så förvånad och chockad. Jag kunde inte tro att det var han som stod där. Jag gick långsamt fram till honom och hans leende blev bredare. "Är du inte glad över att se mig?" Han skrattade och tog ett steg framåt och drog in mig i hans armar. "Jo, självklart! Men vad gör du här?" Jag besvarade hans kram och när vi tog avstånd höll vi kvar armarna om varandra. "Pattie och Scooter fixade hit mig. Som en överraskning." Jag såg på Pattie och Scooter som stod snett bakom Matt och smålog. "Ni skulle ändå få ses snart, men vi tänkte att det kanske kunde vara kul för honom också att vara med", sa Pattie. Jag tittade tillbaka på Matt och kramade honom igen. Jag mimade "tack" till Pattie och Scooter, och borrade sedan in mitt ansikte i hans hår. Jag drog in hans doft och hela jag blev varm. Som jag hade saknat den. Nästan direkt efter kramen var vi tvungna att sätta oss. Matt satte sig ned i soffan vi stod vid, men jag tittade först bak på Justin. Just då tittade han bort och slog sig ned i ett säte. Jag kände ett stygn av skyldighet då vi hade bestämt att vi skulle sitta tillsammans och se på filmer och prata. Men han förstår nog.
Jag satte mig ned bredvid Matt och de andra slog sig också ned. "Så", sa jag när vi hade lyft och var uppe bland molnen. "Hur hände allt det här exakt? Berätta." Matt satte sig så han var mer vänd mot mig och började berätta. Pattie hade ringt till honom i torsdags och bara frågat om han ville komma med när Ryan och Chaz skulle hem. När han hade tackat ja så hade de bara planerat allt, och för bara någon timme sedan hade han kommit hit. Jag log och drog mina fingrar genom hans lena hår. "Tack för att du kom. Jag har saknat dig." Han log tillbaka och böjde sig fram. Jag gjorde detsamma och tryckte mina läppar mot hans. Det var då jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat dem. Hur mycket jag faktiskt hade saknat Matt. När kyssen var över drog Matt bort hårslingor från mitt ansikte och fäste dem bakom mitt öra. Sedan gled han ned sin hand till min nacke och såg mig i ögonen. "Jag har saknat dig med." Vi kysstes igen och denna gång var det lite mer passionerat. Men jag kunde inte hjälpa att tänka... vart var den underbara känslan som jag tidigare fått?
Det kändes som att flygresan aldrig skulle ta slut. Hela dagen och natten flög vi och var framme i Japan ungefär sju på morgon. Runt tjugo timmar hade hela flygresan tagit, men vi hade ju flygit över typ halva jordklotet. Och trots att jag hade sovit och ätit, så kände jag mig helt död. Och ganska ofräsch. Men snart skulle allt vara över, det var bara fyra dagar och tre konserter kvar. Idag skulle vi gå på sightseeing, och imorgon skulle Justin ha en konsert i en arena vid namn Nippon Budokan, men också på onsdag. På torsdag skulle vi flyga till Osaka där Justin skulle ha sin sista konsert, och på fredag skulle vi flyga hem.
"Wow!", utbrast jag direkt när jag och Matt stod i hallen i vårat hotellrum. Min blick hade fastnat på fönstret längst bort i rummet. Jag gick raka vägen in och fram till fönstret för att titta ut. Utsikten var otrolig. "Vad tycker du?", undrade Matt som jag inte hade märkt kommit upp bakom mig. "Jag la till lite."
Jag vände mig om, "La till?"
Han nickade, "Jag la till lite pengar så vi kunde få detta rum. Det som vi egentligen skulle ha var säkert jättebra det med, men det här har bättre utsikt."
Jag log, "Det hade du inte behövt." Han tog ett steg närmare och placerade sina händer på min midja.
"Jag vet, men jag ville." Jag kysste honom mjukt och utforskade sedan resten av rummet. Dubbelsängen stod framför en lila vägg och framför fanns det en stor slags hylla som det satt en tv i. Under fönstret som jag hade tittat ut genom stod det en vit soffa och framför till vänster, fanns det ett runt bord med en telefon på. När jag skulle gå ut i hallen igen la jag märke till att man kunde se in i badrummet. Jag stannade och tittade upp på Matt. "Hade du tänkt ligga i sängen och titta på när jag duschar eller?" Jag höjde mina ögonbryn och flinade lite. Matt skrattade, "Nejdå. Det ska finnas ett draperi att dra för." Jag nickade till och fortsatte ut i hallen där det fanns en stor garderob, en liten fåtölj som satt ihop i ett bord, och över hängde det en rund spegel. Jag öppnade dörren till badrummet och gick in. Till vänster fanns det en toalett och ett handfat, och så gick det ut en vägg som det satt en glasdörr i. Jag öppnade den och klev in i den stora duschen. Och mycket riktigt så kunde man dra för ett draperi.
"Det här är ett jättefint rum", sa jag när vi var tillbaka inne i sovrummet. "Vad bra. Förresten, jag har en sak till dig." Jag satte mig på fotänden i sängen och Matt öppnade sin svarta resväska. Ur den tog han upp en nalle som höll i ett hjärta som det stod 'I love you' på. "Vi hade ju en månad den 22. För att vara ärlig så kom jag och tänka på det igår, jag har haft så mycket annat att tänka på. Men inte för att detta inte är viktig-"
"Matt, jag hade inte heller gjort det. Det är okej." Han log och räckte fram nallen.
"Tack så mycket, babe. Men..." Jag tittade generat upp på honom. "Jag har liksom inte köpt något till dig, eftersom jag inte tänkt på det jag heller."
"Det gör inget, du behöver inte det. Det är bara en månad ändå." Jag la nallen bredvid mig och ställde mig upp igen. Jag kysste Matt och kramade sedan om honom. "Tack, igen." Jag kände hur hans läppar trycktes mot min nacke och sedan försvann dem. Jag lutade mig bakåt för att se hans ansikte och kysste honom igen. Den här gången längre än förut. Hans tunga fann min och hans högerhand gled ned till min korsrygg. Jag hade mina armar om hans nacke och märkte inte att vi gått bakåt förrän han låg över mig i sängen. En frestande och nyfiken känsla spred sig i kroppen. Men precis som i hotellrummet i Hawaii, så visste jag inte om detta var stunden. Stunden då jag var redo att ta det längre. Mycket hade hänt sedan dess, jag och Matt hade lärt känna varandra ännu bättre. Men ena stunden funderar jag på om jag ska göra slut eller inte, och nu om jag vill ta det längre eller inte. Varför måste allt vara så förvirrande?
JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Jag skrev på affischen av mig som den lilla tjejen höll i, och sedan ledde Kenny och George mig till minibussen som mamma, J.J, Ali, Matt och Sean nyss hade hoppat in i. Nu var klockan halv åtta på kvällen, och vi hade varit ute på sightseeing i flera timmar. Vi hade sett massa olika tempel, parker och sådana saker. Och jag hade till den större delen fått se Alison och Matt hålla hand. Inte förvånade, men ganska smärtsamt.
Det tog oss ungefär en halvtimme att komma tillbaka till hotellet. Jag var efter allt gående och åkande konstigt nog inte särskilt trött, till skillnad från till exempel Matt. Hans ögonlock hängde när vi stod i hissen på väg upp till våra rum. När vi andra steg av stod de kvar, då de bodde tre våningar högre upp. När jag var inne i mitt rum tog jag en lång dusch. Efter det kröp jag ned i sängen och slog på den stora tv:n. Jag zappade mellan kanalerna men hittade ingen kanal jag kände för att ha på, allt var trots allt på japanska. Inte ett ord förstod jag, så jag tog fram en av mina filmer jag hade med och satte på den. När jag låg i sängen igen tyckte jag att jag hörde något. Jag lyssnade noga och hörde knackningar på dörren. Jag gick upp igen och drog på mig en t-shirt innan jag gick ut i hallen. Jag tittade först i nyckelhålet och fick se Alison. Jag vred direkt upp låset och öppnade dörren. "Hej", sa hon och log nervöst, "Sov du?" Det verkade som att hon också hade tagit en dusch då hennes hår var vått och sminket var borta. "Nejdå, kom in." Jag släppte in henne och stängde dörren. Sedan tände jag den vita lampan som stod på det lilla bordet vid oss. "Fint rum", sa hon och såg sig omkring.
"Hur är erat rum då?"
"Det är fint." Jag bara nickade och sedan blev det tyst. Det var inte förrän våra blickar möttes som Alison sa något. "Jo, så, jag ville bara se hur det är med dig. Du har verkat lite nere idag."
"Jag har bara varit trött och sliten." Det var ju faktiskt sant. Alison korsade sina armar långsamt och hennes bekymrande ansiktsuttryck bleknade inte. "Är det säkert? Du vet att du kan prata med mig om det är något."
"Jag vet." Hon nickade och sedan blev det tyst igen.
"Okej, men då borde jag borde åka upp igen", sa Alison sedan. "Godnatt, Justin. Sov gott."
"Godnatt. Sov gott du med." Vi båda log och nästa sekund var vi i varandras armar. Alison lossade taget kort därefter men när hon kramade tillbaka var det hårdare än tidigare. Jag gjorde detsamma och kysste hennes panna mjukt när vi hade tagit avstånd. Hon såg mig djupt i ögonen och drog försiktigt min lugg åt sidan och log. "Vi ses." Hon vände sig om och öppnade dörren och gick ut. Jag gick ut i korridoren och väntade till hon hade stigit in i hissen och åkt upp. Då gick jag tillbaka in i mitt rum, låste dörren och återgick till sängen.
Ljudet av mitt alarm var vad som väckte mig på morgonen. Jag kände inte alls för att gå upp ur sängen. Jag ville bara somna om och sova hela dagen. Inte tänka på vad jag hade framför mig. Men så går oftast inte till i min värld längre. Så det var bara för mig att stänga av det irriterande ljudet och stiga upp. Jag vinglade över golvet till badrummet och gick in. När jag var helt klar för dagen var klockan elva, och det var bara en timme kvar till vi skulle vara på en radiostation för en intervju. För att tiden skulle gå fortare bestämde jag mig för att gå till Sean's rum. Han satt och spelade tv-spel så jag hängde på och timmen som var kvar, bara flög förbi.
ALISON'S PERSPEKTIV:
"Det här är rätt grymt", sa Matt. Jag nickade och tittade ut på de tomma stolarna. Det fick mig att tänka tillbaka på kvällen då Justin skulle ha sin första konsert. Då vi tillsammans stod på kanten av scenen med våra blickar framåt och tittade på de tusentals tomma stolarna som snart skulle fyllas av galna människor. Det var för femton dagar sedan. Ibland känns det mycket längre, ibland inte. "Vänta bara till konserten börjar, det är heltgrymt." Matt tittade ned på mig med ett leende och la sin arm om mina axlar. Jag log tillbaka och fick syn på Justin lite längre bort, han stod och pratade med Sean och J.J. Jag kunde se hur Justin's fylliga läppar formades till ett leende, och sedan öppnades hans mun och jag kunde höra ljudet av hans skratt. Skrattet som alltid fick mig själv att le, och som alltid fick min mage att fyllas med fjärilar. "Alison", hörde jag Matt säga och han lät lite irriterad.
"Ja?"
"Jag... inget. Det var inget." Han log ett framtvingande leende och kysste mig på tinningen. Jag tänkte fråga vad det var, men visste att han bara skulle säga att det inte var något. Efter att ha tittat oss omkring gick vi till teamrummet och bara väntade på att allt skulle dra igång.
Jag hade följt med Justin till eller under scenen varje konsert. Det gjorde jag denna kväll också. Men eftersom han inte skulle komma upp under silverkulan som några gånger tidigare, utan bara komma ut på scenen, så följde jag honom till trappan. "Jag skulle säga lycka till, men du behöver det nog inte. Du klarar allt väldigt bra ändå."
Justin fnissade, "Tänk om jag inte gör det nu då?"
"Det vet jag att du gör, men lycka till då." Jag kramade honom och sedan gick han uppför trappan och väntade på att vakterna skulle dra bort skynket. När Justin tittade bak på mig vinkade jag och sedan gick jag till Matt och de andra. "Shit, vilken publik!", sa han i mitt öra när jag stod bredvid honom.
"Jag vet, och såhär mycket folk har det varit på nästan alla konserter! Om inte mer." Matt bara log och la sin arm om min midja.
Matt verkade verkligen gilla konserten. Han pratade en del om den under middagen vi åt efter konserten, och sedan lite när vi var på väg till hotellet. "Jag har glömt att fråga", sa jag när vi gick in i sovrummet, "Hur är det med Paige och Kate?"
"Det är väl bra, men de saknar dig." Jag hade pratat med dem båda ungefär fem gånger under hela turnén. Alldeles för lite, men det har varit så mycket att det inte har blivit av. "Jag saknar dem med." Matt drog av sig sin blåa långärmade tröja och kastade den på soffan vid fönstret. "Jag tar mig en dusch." Jag nickade och la mig ned i sängen. Matt tog av sina jeans och gick sedan i kalsongerna in i badrummet. Jag låg vänd mot glaset så jag kunde se in i duschen, men när Matt var därinne - fortfarande i kalsongerna - vinkade han och drog sedan för draperiet.
Medan han duschade fick jag snabba tillbakablickar från stunder med honom... från när vi träffades för första gången på Caitlin's födelsedagsfest... när jag hittade honom i parken med The Hunger Games boken... när vi hade våran picknick... när vi bowlade och åt kinamat efteråt... och när jag berättade för honom om olyckan. Jag älskade den tiden med honom. Nu känns det inte alls detsamma... det är inte detsamma. Jag har inte den där lyckliga känslan i kroppen när vi är tillsammans. Missförstå inte, jag är lycklig med honom, men kanske inte lika som förr. Förr fick jag fjärilar av att bara tänka på hans namn, men inte längre. Nu är det mer så med... med Justin. Och det är inte rättvist mot Matt. Han förtjänar att veta sanningen. Och att jag delade säng med Justin och att vi nästan kysstes, det borde han också få veta.
Han kom ut från badrummet med en vit handduk runt midjan och reste jag mig upp. "Matt." Han vände sig om med svarta pyjamasbyxor i händerna. "Det är några saker jag måste berätta för dig..." Jag fuktade mina läppar och drog min blick från golvet upp till honom. "Okej, men kan jag bara få byta om först? Det är rätt kallt." Jag nickade och han gick tillbaka in i badrummet med kalsonger och pyjamasbyxorna. Och fort gick det, han var tillbaka hos mig inom en minut. "Okej... jag vill bara säga det här, så du inte tror att jag gömmer något för dig... men jag och Justin delade säng några få nätter." Han såg oförstående på mig. "Bli inte arg, det är ingen stor grej", sa jag fort, "Det var bara så att Justin's, eller våra, kompisar Ryan och Chaz skulle kunna komma och vara med."
Matt bara nickade, "Om du säger det så, okej."
Jag rynkade pannan lite, "Okej?"
Han log, "Ja. Men inget hände, va?" Jag svalde och Matt fick tillbaka det oförstående ansiktsuttrycket. "Alison, var det något som hände?" Jag kunde känna att mina ögon blev lite tårfyllda. Känslig som jag är. "Innan jag delade säng med honom... så såg vi på film tillsammans. Och då kysstes vi nästan." Många tjejer hade säkert inte sagt dessa saker, men jag vill inte dölja något för Matt. Det skulle jag inte vilja att han gjorde för mig. "Nästan?"
"Ja... men jag avbröt. Jag kunde inte, eftersom jag har dig." Matt korsade sina armar och vände sig om. "Matt", sa jag och gick upp framför honom. "Ingenting hände. För jag älskar dig. Det är dig jag är tillsammans med." Han stod tyst med handen för munnen men tog sedan bort den. "Vet du vad jag insåg nu?" Nu såg han mig i ögonen. "Att varje gång under dagen som jag har tittat på dig... så har du haft din blick på Justin. Men inte bara idag, andra dagar också. Som i Hawaii, till exempel. Och när du har gjort det... så har jag sett något i dina ögon. Jag vet inte vad, men något."
"Vad menar du?"
Han blev tyst igen, men frågade sedan rakt ut: "Har du känslor för honom, Alison? Som mer än en vän?" Jag svarade inte och tittade ut genom fönstret. "Alison", sa han bestämt, "Se mig i ögonen och säg att du inte har känslor för honom. Gör du det, så tror jag dig." Jag snyftade och vred mitt huvud och såg honom rakt i ögonen. "Det kan jag inte."
Har tagit mig flera timmar att bara rätta och fixat bilder, därför kom det ut nu och inte tidigare idag.
Men vad säger ni? Är detta slutet för Matt och Alison? Kommentera!!
Bloggens design är gjord & kodad av mig. Vill du ha en? Klicka